Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Elden

... för det brann en eld...

Hon skyndade gatan fram och kängorna hon bar var av finaste märke. Hon andades häftigt medan de mjuka snöflingorna föll ned över henne och hon lade märke till de vackra gatlyktorna där nu istappar dekorerade dem ytterligare. Frosten gnistrade i ljuset och på himlen såg hon fullt av stjärnor. Hon hade bråttom för han väntade på henne och han tyckte inte om att behöva vänta. Hon visste att han kunde vara väldigt dominerande och hans gestalt tornade ibland upp sig över henne så att hon kände sig mycket liten. Fortfarande visste hon inte varför hon kände sig så dragen till honom för han skrämde henne med sina iskalla blickar då han nogsamt studerade henne uppifrån och ned. Men hon hastade fram och nådde nu utkanten av staden där skogen började ta vid. Stigen som ledde till hans stuga var nästan igensnöad nu men hon kände den väl och snart stod hon vid dörren. Men ingen öppnade och hon fann sig plötsligt ensam i natten. Mörket hade blivit kompakt och snön fortsatte att falla. Torpet var öde. I tystnaden som rådde kunde hon bara ana det avlägsna ljudet som om det kommit från en annan värld. Det var som en entonig sång, sjungen av någon höljd i dunkel.

Som i en dröm började hon gå mot ljudet och träden blev allt mäktigare och grenarna var tunga av snön. Men hon var inte rädd. Och den lilla gläntan upptäckte hon genast för i mitten brann en eld.Den lyste som ett hopp i natten och hon skyndade sig fram, böjde sig ned för att värma sina frusna händer över den. Sången hade stegrats och föreföll nu vara alldeles nära och den lockade på henne. Utan att vara medveten om det började hon sakta nynna med. Hon befann sig i ett drömtillstånd och sögs allt djupare in mot något totalt okänt. Eldens flammor började dansa för hennes blick och hon rörde sig med långsamma rörelser i takt med de betvingande tonerna och elden och hon blev ett medan hela skogen såg på.

Snart dansade hon vilt och när hon såg upp märkte hon att han var där. Han stod framför henne som han brukat göra och iaktog henne med kall blick. "Var inte rädd",sa han lågt.

"Ge dig åt elden!" I infernot av eldens alltmera flammande lågor stod han mäktigare än någonsin förr.

Trummor ljöd dovt mellan stammarna och bildade en mur runt henne.De skulle inte låta henne komma undan.

Och djupt i sitt hjärta visste hon plötsligt vem mannen var och att hon mött honom många gånger förr. Fast det var inte i detta liv som hon levde nu, det var för länge sedan, men minnena av de mötena gjorde att de var som om de inträffat alldeles som nyss. Han skrattade och stod där vacker som en gud medan elden lekte över hela hans uppenbarelse. Han hade sökt efter henne, han hade alltid sökt upp henne i alla tider som någonsin varit och allt såg hon klart nu och dansen blev vildare, friare och hon var plötsligt ett med natten och elden och hans tysta blick manade på. Hon började slita i sina kläder och det kändes som om det var livsviktigt för henne att få bort dem från sin kropp. Naken dansade hon vidare och inte begrep hon vad det var som hände. Men han hade vetat och nu skulle hon snart vara hans. Igen.

Eldens flammor vred sig nu som levande väsen,de var med i dansen och trummorna ökade hela tiden rytmen.

Han stod mitt i elden nu och han var lika naken som hon.
Hettan var förtärande men hon var i hans famn och medan elden slickade deras kroppar trodde hon sig fortfarande dansa.

Hon såg aldrig sin kropp brinna och hon märkte inget av smärtan. Hans kyss var hetare än någon jordisk eld och i den förlorade hon sig, föll med honom i tusen okända salar och han log nöjt då hon bad om att få bli hans. Hennes kvinnlighets lustar hade tänts och ökade till ett crescendo av begär. Han trängde in i henne och det glödde i hennes inre av begär efter mera och ingenting av världen fanns längre förutom hon, elden och han.

I det ögonblick som hon blev hans slutade trummorna att ljuda och skogen blev tyst och svart för den flammande elden dog i ett enda andetag.

Hennes förbrända kropp var svartnande rester av en vacker levande kvinna men inte ett enda skri hördes.

Hon var hans och han hade vunnit som han alltid gjort,i alla tider och lika lätt som om hon varit en liten suck så drog han henne med sig... och hans ögon glödde som eld.
Sammansmälta var de två ett och hans skratt ekade i triumf längst svarta salar.

Och bara detta eviga ögonblick fanns till och av jorden var hon för länge sedan glömd.

Lillith.