Data och teknik med viskning

"Det börjar bli kväll igen. Ännu så har jag inte ätit en enda bit. Sanningen är enkel. Jag har inga pengar att köpa mat för. Men jag klagar inte. Oh,nej! För jag vet att det alltid finns någon som har det värre. Och så vet jag att det finns en mening med allt. Kanske har jag bett fel slags böner. Kanske vet jag djupt inom mig att jag på något sätt behöver denna situation. En lektion? En lärdom? Kanske rasade alla brickorna på samma gång,så som dominospel?"

Jag är vad man kallar för medial. Men jag har aldrig velat ha den gåvan. Den bara har följt med mig och tränger igenom i vad jag än företar mig. Som nu,då jag satte mig här för att skriva en helt annan slags skrivelse. Det skulle handla om data. En formell skrivelse om datateknik.

Men någon tar över. Hon är en kvinna, som andetag, svävande över tangentbordet och hon vill skriva om något helt annat. Hon har inga pengar, får jag veta och skriver det. För annars kommer jag inte att få någon ro. Hon kommer aldrig att lämna mig någon ro om jag inte för hennes ord vidare. Ja,livet är bra konstigt. Men själv är jag en vardaglig och praktisk person som bara ville leva mitt liv i lugn och ro. Jag försöker tala förstånd med henne och säger att ingen enda ska vara intresserad av att läsa om att hon,denna okända,inte har någon mat.

Men orden dansar över tangenterna och de lever och vill bli till, födda, känns det som.
"...så jag ligger här i en rännsten... återigen... fattig, arm och mitt hår spretar i vilda testar, mina kinder lyser bleka i mörkret. Stjärnorna har fastnat på min vita hud i den iskalla natten,men icke att jag förtvivlar! Min blick följer stjärnorna på himlavalvet och de talar till mig om sagor och om att drömmar är det verkligaste som finns!... sträcker mig hungrigt efter skönheten i att finnas till. Så Skål!, säger jag tyst... höjer min fyllda bägare för alla de guldskimrande dyrbarheter som vi fått med oss i våra andetag i detta vårt liv. Tänk!... inte ett öre för den mest hisnande fantasi... skålar för den... i drömda finglas av klingande kristall. Och för Kärleken som får Moder Jord att snurra runt och hela Universum att le.

Skålar triumferande för Passionen, Spänningen och för Romantiken! Ville du skåla med mig för dessa Gudagåvor nu... i detta eviga nu? Så för Mystiken och för Magin... och för de uråldriga läror som alltid finns för dem som vill lyssna och har ögonen att se med... Och genast så vill jag utbringa en skål för Andligheten! För Gud... för den oändliga kraft som genomströmmar Alltet och som fyller hela dig och hela mig och allt som lever och har en själ.
Och ja,skålar för djuren,de som är våra medvarelser på denna vår planet... och jag ber om att vi ska förstå deras vidom och bli kloka nog att lära oss av den.
Skålar för Sagorna och för Poesin, för Drömmarna och för våra skapande händer... och för orden som bär och som lever och bygger broar mellan oss...

... böjer mig ödmjukt inför allt detta stora och ber en bön som är en dans... i Kärlek.... i Passion... som är Barnsligheten i den eviga sommaren som aldrig tar slut....
Höjer mitt glas för det som litet är i sin kraftfulla storhet.

Tillit... ömhet.. ödmjukhet... och för den äkta Innerligheten!

... och för alla er som liksom jag ligger här i rännstenen och envist och längtansfullt tittar upp mot stjärnorna där i de stora Himlasalarna... som söker och längtar och som aldrig ger upp. Bara för att man vet ju att det aldrig är för sent, aldrig någonsin försent."

Jag känner henne inte, denna kvinna som viskar om sagor till mig. Jag kan aldrig ha känt henne. Nej,jag har ingen aning om vem hon är. Men jag har skrivit som hon ville.
Kanske jag kan få vara ifred nu? Och i sanningens namn så har jag annat att göra än att sitta här och prata om rent nonsens!

"... viskar!.... viskar!... om de där månskenstigarna... Där gick jag långt före den tid då jag var, när regnen fortfarande föll och det var en natt av Saga. Varje regndroppe var lika skimrande klar som den blåaste himmel... den vackraste sommardagen, i alla barnens grönskande sommar.De klara regndropparna speglade grönskan i tusen speglar, Gnistrande i Kristallsalarna, väldeliga toner brusade och allt var bara till i detta Land av Saga.
Att resa mellan världarna är som att knacka tyst och försynt på de stora portarna och man vet att man är väntad. Ingen tid finns och allt är ett enda nu.Det är vad månskenstigarna berättar.

Portarna om det eviga nuet. Man är liten, vis och mycket stark. De kvinnor som känner stigarna vet vad marken viskar om och de trampar i ödmjukhet på jordens fuktiga mylla. Träden sprider ljusenergi och fyller skogens andetag. Allting lever!, ropar det!.... Allting finns!, viskar det och stjärnorna som låter sitt glitter falla i de mörka sjöarna leker lättsamt tafatt med månskenen. Så enkelt är det, var det.. och ska så förbli... men den moderna Världen vet ej detta. Den är lika stum som en vägg av betong. Och lyssnar bara på folk som går i fyrkantiga skor. Man borde veta att akta sig för de skorna är så tunga i sin stumhet. De trampar på varje skälvande dröm som just ska vakna. De krossar drömmar för de har ännu inte begripit att det man är som alldra mest rädd för, det hatar man.

Så de går över jorden med sina stumma skor och alla blommorna på ängen de böja sina huvuden, döljer de drömmar de drömt, värnar om dem och sluter sina skira kronblad om varje skälvande dröm. Som en moder värnar om sina barn. Så som varghonan vaktar sina små. Och månen ser allt detta och allting finns."

Jaha. Att kvinnor kunde låta käften gå, det visste jag. Inget nytt för mig. Men vad är det denna här babblar om?
Jag har blivit hungrig. Jag har inte tid att sitta här.
Funderar på att radera alltihop.

"... viskar... viskar... för det är på en gata i ett annat land. Mina långa kjolar sveper kring mina ben medan jag går gatan fram. Måste hålla i hatten... det är den finaste som jag äger. Den är vid och svart och sammetsbanden hänger lösa under min haka... och som kreation... Blålila druvor, röda små bär och små små svarta rosor. De vippar en aning då jag går gatan fram. Knäppkängorna klapprar mot kullerstenarna och jag är på väg mot droskan som väntar där borta i hörnet. Hästarna frustar... röster hörs från alla de små gränderna och månglarna skriker ut sina varor...

Jag nickar lite under hatten, men skyndar vidare. Droskan väntar och mitt hjärta är sårbart, bultande och blodet hett.
... minns att det var länge sedan jag biktade mig...
Katedralen står vidunderligt stor och väntar över hela den lilla staden...

Jag ska bikta mig sedan

... viskar... viskar..."

Det ser ut så att jag får lämna in mitt bidrag om datateknik
en annan dag. Den här kvinnan gör mig galen. Men jag ska lämna in det här bidraget. Kanske får jag lugn och ro imorgon.

trött man

"en ovetande magiker"

Av Lillith C. Castor 21 jan 2003 17:21