Telefonsignal i natten

När kaffet var färdigt då ringde telefonen just i samma ögonblick och jag rusade med den heta koppen i handen för att lyfta luren. Men det var försent. De gälla signalerna hade redan ljudit länge och det var just ett enda ögonblick för sent. Men jag hade börjat bli van. För den sista tiden hade telefonen ringt allt oftare och det hade också hänt att ingen varit där... inget svar. Förutom andetagen. Jo, dem hade jag hört. Ett slags väntande där i luren... och så de där andetagen. Det lät nästan som om någon försökte hålla tillbaka andan och jag hade tänkt att det var någon som jag kanske kände. Någon som behövde min hjälp? För jag hade inte blivit särskilt skrämd. Inte ens då när signalerna väckte mig mitt i natten. Mera som en oro. Vem var i nöd? Vem behövde mig så? Det var de tankar som kommit till mig den första tiden. Och jag var som sagt inte rädd. Inte då.

Rädslan började smyga sig på mig flera veckor senare. Det var då jag upptäckte... eller snarare anade att jag var bevakad. För jag började känna på mig då det var tid... att signalerna skulle komma. Som vilda skri. Alltid på natten, just som jag somnat in, då ringde det. Och om jag varit ute då ringde telefonen... ja,jag kunde höra de bekanta signalerna redan i trappan. Och om jag låg i badet. Då ringde det. Naturligtvis var det väldigt irriterande och jag blev alltmera frusterad.

Nu är jag rädd. För jag känner att det är någon därute som ser mig. Men jag vet inte vem. En okänd man. Någon som vill mig illa... ja,jag börjar tro det. Och de återhållna andetagen är mera hörbara nu. Jag kan känna hans närvaro, nästan som om han befann sig i rummet.
Telefonen ringer igen, alldeles just nu. Lite darrande lyfter jag luren och svarar... "Hallå?"... Det är en röst! "Kvinna!", hör jag en man viska dovt. Han har en mörk men ändå mjuk stämma, tänker jag. "Ja?"... frågar jag... "Ja, vem är du? Vad vill du?"
Tystnad
Och natten är här och jag är alldeles ensam. Tystnaden i luren är så intensiv men mannens närvaro så påtaglig att jag nästan kan känna den.
"Jag behöver dig", hör jag honom säga. "Jag har blivit besatt av dig, din slyna!"
"Men du känner mig inte", hör jag mig själv säga, "Varför kallar du mig för slyna?"
Jag borde kasta luren och ja, jag borde inte ens tala ett enda ord med den person som stört mig så. Jag borde skälla ut honom, jag borde skaffa ett hemligt nummer och få slut på den här historien så fort som möjligt. Men jag är nyfiken... jag vill veta, jag vill förstå.

"När jag ser dig gå på trottoarerna i de där höga klackarna, med det där leendet du har... då vill jag bara att du ska bli min. Och jag ser dig... jag ser dig hela tiden!"
Jag ber honom vara tyst! Jag ber honom låta mig vara! Jag säger att han inte är normal och att han ska sluta att besvära mig! Jag är rädd nu och orden som kommer från mina läppar blir hårda som piskrapp. Hjärtat dunkar och jag håller hårt om telefonluren och kryper ihop i fåtöljen.
"Kan du se mig nu också?", frågar jag till slut lite tyst, uppgivet. Svaret kommer som en chock. "Ja,du sitter där i din fåtölj och tror att du är skyddad för min blick. Men det är du inte! Och du är så vacker, kvinna!"

Jag slänger på luren i avsmak. Går upp och vankar trotsigt i rummen. Sveper morgonrocken tätare om mig, men känner mig mera arg än rädd nu. "Så var är du då någonstans!?", frågar jag rakt ut i luften och ser mig omkring. "Visa dig!"... om du bara vågar!"... rasar jag ut i natten.
Tystnad
Det har gått ett år nu. Telefonen har inte ringt. Jag kommer på mig att bli lite underligt besviken då det aldrig mera är han som andas i luren.
När jag badar gör jag det oanständigt. Jag gör många oanständiga saker. Jag kan inte förklara det för mig själv.
Det är som en slags feber.
I natt går jag naken i rummen men telefonen är död.
Jag rör vid mig själv. Jag rör på höfterna medan jag går. Jag har blivit mycket medveten om att jag är en levande varm kvinna.
Jag är en kvinna som vill bli
sedd.

Det finns så många kvinnor som aldrig blir sedda. Deras kvinnlighet får aldrig komma till sin rätt. De säger att de inte bryr sig. De säger att de inte behöver männen och att de aldrig skulle tycka om en uppskattande blick, en vissling, ett fräckt leende eller en blick som verkar kunna klä av dem nakna. De påstår att de är sig själva nog.
Men jag är en man och jag har förstått.
Föresten så var det jag som ringde. Men jag berättar aldrig vem jag är.
Men jag ska snart ringa till henne igen. Hon väntar. Det brukar de göra efter en tid.
Mannen som ser.

Av Lillith C. Castor 20 jan 2003 08:55