Nattsvammel, del 1

De allra flesta i vårt samhälle försöker på olika sätt göra sina liv mer tillfredsställande: genom vardagsflykt, genom utmaningar, genom sinnesupplevelser, genom sociala kontakter, genom introspektion... listan kan naturligtvis utvecklas massor... Många sätt, samma mål. Att bli lyckligare. Det är bara det att det verkar vara svårare för somliga än andra, att få leva som de vill, att vara den de vill vara.

Det är nu du får den unika möjligheten att välja vilket fokus du vill ha för resten av ditt läsande av denna artikel. Välj mellan A kärlek och frihet åt alla, B kan-det-inte-få-vara-som-det-alltid-har-varit och C jaha, ännu en knäppgök som inte vet hur en artikel ska skrivas, bäst att läsa ändå så jag har något att gnälla om i kommentarsfältet. Nej, jag har inget alternativ D, det får du fixa själv.

Har du valt? Ok. Åter till att göra sitt liv trivsamt.

Man kan välja ett kort perspektiv, få det så trevligt och bra som möjligt just nu, utan längre startsträcka eller väntetid, utan alltför mycket svett och tandagnissel. Man kan ta sig en extra fin middag och kanske lite vin, kanske en chokladbit och en konjak. Sjunka ned i soffan och njuta av att ha ätit gott och druckit gott och känna att man fått en guldkant på den tillvaro som annars inte är alltigenom tillfredsställande. Eller man kan gå på krogen och supa sig dyngrak. Eller sitta hemma och göra detsamma. Men om någon väljer att bruka annat än socker, koffein, nikotin, alkohol eller andra lagliga till exempel av läkare förskrivna narkotiska medel för att göra sin tillvaro trivsammare, då blir vederbörande stämplad och ratad.

Somliga väljer att öka sitt välbefinnande genom att plåga sin kropp genom mördarpass på gymmet. De får då snygga tvättbrädemagar att låta anas genom den tajta tröjan, och andras blickar som de sedan super i sig ger dem en känsla av att "vara bra". Därtill kommer naturligtvis den ökade energi och förbättrade hållning som det ger att träna, dessa faktorer är ju inte att förakta. Både självförtroendehöjande och sjukdomsförebyggande, alltså. Såvida man inte börjar käka steroider för att få muskler lite fortare, så man inte behöver känna sig liten. Då är det ju inte nyttigt längre, det här med motion. För just den individen. Det blir ju som en drog då, liksom, det där att träna. Rena pundarhaket, det där gymmet. Kanske ska vi förbjuda alla gym? Så ingen får för sig att käka steroider? För det är väl på gymmen som man börjar med sådant?

Sedan har vi de som åker på spa för att koppla av, de som åker till solorter för att göra detsamma och kanske även festa loss lite; vi har de som läser böcker tills ögonen går i kors för att få veta mer om hur de själva och världen fungerar, det finns "upptäck-dig-själv-kurser" av tusen olika slag och det finns säkert lika många barer eller porrtidningar att fly sin vardag i. Men om en präst undersöker livets vägar med hjälp av tarotkort blir det ett riktigt ordentligt liv i luckan. Och om en seriös person i ledande befattning erkänner att han studerar sitt horoskop mycket noga, så faller aktiekursen.

Somliga går till Viktväktarna, men inte ens det vågar man väl göra nuförtiden, om man inte vill bli betraktad som fullständigt kroppsfixerad?

Nu till min personliga sida av saken. Jag har, utan att gå närmare in på det här, haft en rätt jobbig uppväxt. Säkert har detta bidragit till den fullkomligt usla självkänsla och det lika vidrigt låga självförtroende jag lidit av i så många år, och äntligen börjar frigöra mig ifrån. I början av mitt nästan-vuxna liv, när den där riktigt jobbiga delen av uppväxten började kännas lite avlägsen, gjorde jag som ungdomar gör mest. Jag festade med mina vänner så ofta jag kunde och försökte få till det med yrkesvalet.

Det är nu inte så lätt att välja vad man vill bli när man blir stor, när man inte tror sig själv om att kunna bli något överhuvudtaget, eftersom man aldrig sett sig själv som varandes något annat än felaktig på ett eller annat sätt i andras ögon. Lyckligtvis hade jag vänner som lät mig vara som jag var utan att kritisera, det var bara ett fel med dessa individer. De var "dåligt sällskap", människor jag absolut inte skulle umgås med. Så mina föräldrar låste in mig tills jag fyllde arton.

När jag sedan fyllde arton, fortsatte min strävan. Och festandet. Och umgänget med det dåliga sällskapet blev nu ännu viktigare, eftersom jag på tydligaste sätt fått bevisat för mig att de var det bättre valet av de val jag hade i den värld jag då kunde se: de som älskar mig och inte gör annat än kritiserar mig, och de som känner mig hyfsat och accepterar mig som jag är. Några helt andra människor var det nu ingen idé att försöka lära känna, för jag var ju redan brännmärkt i mitt inre. "Strulig". "Kommer aldrig att lyckas". Vem vill vara med en sån? Mina funderingar kring vad jag skall bli när jag blir stor fortfor. Jag provade massor med jobb, alla skoj ett litet tag men inget riktigt tillfredsställande. Jag var för obekväm, undrade för mycket, krävde för mycket, ville för mycket. Jag fick så småningom igång en hyfsad egen verksamhet där jag fick mycket uppskattning av kunder för min otroliga servicekänsla och bekräftelser av kolleger, tack vare mina ganska omfattande branschkunskaper. Jippi! Bra för mig! Tills jag bröt ihop av arbetsnarkomani.

Jag hade ett otroligt behov av att dölja min dåliga självkänsla bakom höga prestationer. Jag var ju dessutom tvungen att verkligen visa vad jag gick för, eftersom mina föräldrar inte trodde att det någonsin skulle bli något av mig efter att ha strulat så mycket och gett dem så många gråa hår. Jag var ju faktiskt tjugotre år gammal! Dags att ordna upp sitt liv lite va? Fixa en fast inkomst skit samma vilket jobb, bara du är anställd och stannar på ett och samma ställe så folk inte tror att du är konstig, en fast bostad, sluta upp med att byta pojkvän så fort de "inte lyder din minsta vink" etc etc. ad infinitum. Jag pallade inte mer. Satt en kväll på sängkanten och svajade med vad som närmast lät som ett långt mantra: "vill inte sova, måste jobba, orkar inte, jag är så trött, jag måste sova, jag orkar inte..." och så vidare i en ändlös litania, min sambo ringde en väninna som visste besked: hon gav honom en lista med saker att packa i en väska och en adress att skicka mig till.

Vips, in på psyket, vips itutad piller. Sova en natt, eller om det var två, blev utskriven, fortfarande väldigt vimsig av alla sederande medel, och på vägen hem stötte jag på min psykiater som hade vänligheten att bjuda med mig på lunch, öl och sedan en färd hem till honom med påföljande whisky och ett ordentligt knull bakifrån med smisk på stjärten. Det kan man väl verkligen kalla att bli om-händer-tagen?

Några månader senare, när jag kom till akuten alldeles hysterisk efter att nyligen ha fått Cipramil Prozac-typ och blivit alldeles uppvarvad, blev jag diagnosticerad som manodepressiv. När jag i själva verket var "felmedicinerad" medicinerad, fast jag från början egentligen bara hade behövt prata några stunder med en riktigt ärlig och vis människa....

Ingen, absolut INGEN i hela vårdapparaten under en slutligen flera år lång kontakt såg någonsin mer än en pytteliten del av helheten. En dag fattade jag beslutet att låta psykvården och alla därmed besläktade vårdformer fara dit pepparn växer, jag kände att jag inte kunde tro på den splittrade syn de predikade för längre. Jag avslutade på eget bevåg all medicinering, tog till mig allehanda metoder för "tillfrisknande" läs: avgiftning från mediciner, klassiska såväl som nya metoder för ökad självkännedom, och började hanka mig framåt i min upptäckt av vad som hände i mig, egentligen. Vilka känslor fanns där? Vilka mönster? Gissa hur mycket skit jag hittade.

fortsättning i del 2

Av Alexis Örtenholm 18 jan 2003 12:11