Tack gode gud för vattenklosetten!

Eftersom det var extremt kallt en period hade inte ens vårat ihärdiga spolande lyckats hålla kanalerna öppna. Någonstans precis innan slamtanken satt nämligen en ispropp, skulle det visa sig.

Först ringde vi en rörmokare som varit och rotat i våra rör tidigare, men han var upptagen, sa han. Jag misstänkte förstås att han inte ville. Sist han var här hände nämligen en liten olycka - han hann inte undan när proppen löste sig och han fick allt över sig. En inte så angenäm upplevelse kan tänkas. Sedan ringde vi RagnSells, men dom kostade skjortan. Då bestämde vi oss för att försöka själva; läs min kille.

Medan han bytte om i ett så vattentätt ställ som möjligt gick jag och manistädade. Snart ropade han från under huset. "SPOLA!" Jag vred om kranen till slangen, gick bort till fönstret och lyssnade. Jag hörde hans kvidande från pumphuset och fann mig själv stå med knäppta händer. Efter en stund ropade jag: "Hur går det?" Det var tyst. Jag ropade käckt igen: "Hur går det?" "Jag vill inte prata!" hörde jag honom väsa fram mellan tänderna och det kunde jag ju förstå när molnet av ånga nådde upp även till mig där jag stod.

Efter en timmes spolande och vadande i vår egen avföring gav han upp. Han fick ta av sig kläderna långt utanför ytterdörren och tassa in i strumporna. Vi var förkrossade. Så kul var det inte att gå ut i kylan och lägga en kabel, så att säga. Jag vet att det kanske låter otroligt äckligt, men det är något vi alla människor gör. Man glömmer liksom bort det när man har en toalett. En morgon när jag gick ut för att göra det jag skulle, hann jag inte mer än sätta mig, förrän några glada, morgonpigga vintermänniskor dyker upp på en improviserad skogspromenad strax bakom huset. Hur kul är det att sitta med brallorna nere en sån stund? Jag är glad att dom inte kom fram och hälsade!

Efter några dagar fick vi i varje fall tag på en rörmokare. Förstå den lyckan när rörkillen äntligen kom. Stegade uppför stigen till vårat hus. Räddaren i nöden! Det som för oss varit en lång och omöjlig kamp, tog honom knappt tio minuter. Vi var så tacksamma. Vi gav honom en massa extra dricks, prisade honom och bad honom komma ihåg oss. Varför han nu skulle vilja komma ihåg oss!

Såhär efteråt kan jag bara säga; tack alla rörmokare och slamtömmare och tack gode gud för vattenklosetten! Visserligen har jag bott med utedass och rest där inte toaletter varit uppfunna, men det har varit en del av upplevelsen. Hemma vill jag ha min toalett. Det vet man ju när man kommer till Arlanda från att ha varit utomlands, hur otroligt rena toaletterna är. Man slås av överflödet; det finns hängare, tvål, pappersservetter och papperskorg. Och hur härligt fint och mjukt är inte toalettpappret.
Halleluja!

Av Anna Drangel 17 jan 2003 09:16