En helt vanlig jävla tisdag

En man springer snabbt över gatan för att hinna till andra sidan innan en spårvagn hänsynslöst dundrar förbi. Lugnet som legat över stan några dagar är som bortblåst och vardagsstressen visar åter sitt fula tryne och hånler mot alla som åter springer fram och tillbaka mellan möten och kundbesök.

När spårvagnen passerat lunkar jag över gatan och svär tyst över min stulna mobil, som lyser med sin frånvaro, och över att det nya SIM-kortet inte fungerar än. Den nyfallna snön är redan mörkt brungrå av sådan smuts som hör staden till. Varför kan inte snön vara som på film där den ligger som vit fluffig sockervadd, undrar jag tyst för mig själv och hoppar som en känguru mellan slakspölarna.

Jag strosar slött runt i affärer som fortfarande bär tydliga spår efter mellandagsrean. Granris och julkulor har fått ge plats åt stora färgglada reaskyltar. 50 procent på reapriset! Allt ska bort! Utförsäljning!
Procentsatser och erbjudanden snurrar i mitt huvud medan Eminem rappar i högtarna om att man ska ta vara på chanserna här i livet. Förstrött plockar jag bland jeans med låg midja och normal passform och konstaterar uppgivet att jag ju faktiskt inte har råd med byxor för 1195 kronor. Jag lämnar affären.

Utomhus biter sig kylan envist fast i hud som jag inte lyckats pressa in under mössa och halsduk. Jag flyr in i en annan affär utan att veta vad de säljer. Men vadå, där är varmt.

Framför mig i en toalettkö står en ung tjej med sin mamma. De bär på kassar som skvallrar om reafynd från H&M, NK och Champagne. Dottern går in på toaletten och lämnar kassarna under sin mammas översyn. Kvinnan tittar på mig och ger mig ett kort leende. Ett sådant leende som man känner sig manad att ge en främling vars blick man möter men aldrig kommer att möta igen. Jag blänger avundsjukt på kassarna och tycker lite synd om mig själv som inte har råd att göra de där onödiga men ändå så roliga shoppingfynden.

Utanför ett café hejdar jag mig. Funderar på om jag ska gå in och ta en kopp kaffe. Men hur kul är det på en skala egentligen? När man är ensam och inte ens har en bok att läsa i. Vad skulle jag göra? Stirra på folk? Titta ner i bordet? Spå mig själv i kaffesumpen? Jag kommer inte på något bra svar så jag strosar vidare bland brunt slask och jäktade människor.

Jag testar det nya SIM-kortet igen men det fungerar fortfarande inte. Fan också.

Utanför Biopalatset står en man och säljer tidningar som säljes av och tillförmån för stadens hemlösa. Han står i en korsning mellan två gågator och det är omöjligt att missa honom men människor rusar förbi honom som expresståg. Måhända att det är inbillning, men det ser ut som de ökar tempot just precis som de passerar mannen. Kanske är det ett dåligt samvete som ökar på ett redan stressat vardagstempo och får dem att envist fokusera blicken långt bort förbi mannen som om de inte vill se. Det man inte vet mår man ju inte dåligt av.

Jag fiskar upp en tiokrona och en skrynklig tjugolapp och går fram till mannen.

- Det är 30 kronor va? frågar jag honom och försöker mig på ett leende, kanske inte helt olikt leendet kvinnan i toalettkön gav mig bara några minuter tidigare.

- Ja det stämmer, svarar han och bockar. Tack snälla, du är min första kund efter pausen.

Under hela vårt korta samtal möter han inte min blick en enda gång. Istället fokuserar han på en punkt någonstans på marken, som om han skäms. En ursäktande gest för att han har mage att stå och sälja sina tidningar eller kanske för sin egen existens. Det får mig att må dåligt. Jag vill prata med honom, höra hans historia. Säga till honom att han är någon. Men jag gör det inte. Jag min tidning och går.

På vägen till spårvagnshållplatsen passerar jag två bokaffärer, en silverbutik, en sportaffär och ett antal klädbutiker. Min blick dras maniskt mot de frestande skyltfönstren som lockar med sina stora prislappar och inbjudande dekorationer. När jag tittar in i fönstren ser jag min egen spegelbild reflekteras i glaset. Utan reakassar. Jag försöker intyga mig själv att det bara är skönt att slippa bördan av shoppingfynd på en trång spårvagn. Det lyckas inte och genom min egen spegelbild spanar jag trånande efter Nudie-jeans och Tolkien-böcker.

Några timmar senare ligger jag hemma i sängen djupt försjunken i min bok. Den handlar om rymdresor och superdatorer. Jag är djupt försjunken bland rymdtunnlar och framtidsvisioner och har inte en tanke på dagen som gått. De är redan bortglömda, den leende mamman med reakassarna och mannen som försökte sälja tidingar till ett sönderstressat Göteborg. De finns nu endast som ett vagt minne av en eftermiddag på stan. De är bara en del av en vardag. En del av en helt vanlig jävla tisdag.

Av Eva Råberg 16 jan 2003 13:52