Min historia är nästan densamma, han var världens gulligaste kille, och jag älskade honom mer än någonting annat. Det var struligt och bråkigt, men jag gillade att han var stark och sa vad han tyckte. För det var det jag trodde att han var och gjorde då.
Nu vet jag att det handlade om allt annat än självsäkerhet och styrka. Det handlade om rädsla och svaghet som han inte vågade visa.
Och som Marie säger, minnet av det där första slaget, då när man inser att man faktiskt är rädd för sitt liv. Rädd att den man älskar mest ska döda en. Det glömmer man inte.
Vi flyttade till London efter att vi varit tillsammans något år, och han slängde ut mig ur lägenheten vi hyrde där, precis som han gjort hemma i Sverige en miljon gånger. Jag vägrade givetvis eftersom det var sent på kvällen, mörkt ute och några dagar tidigare hade vi insett att det skedde lika mycket knarkdealing som i Trainspotting på andra sidan gatan. Och eftersom jag aldrig trodde att han skulle skada mig fortsatte jag bråka och skrika och hävda min rätt att vara i lägenheten. Strax därefter låg jag framåtlutad i en liten soffa med honom bakom mig, hållandes strypgrepp med armen runt min hals.
Jag vet att jag tänkte att om han inte släpper nu, så dör jag. Jag fick panik, men kunde inte röra mig en millimeter och kände blodet strömma upp i huvudet, till ögonen. Det gjorde ont. Efter vad jag antar var ett ögonblick, men kändes som en evighet, lyckades jag träffa rätt med benet och sparkade till honom så mycket jag förmådde. Det blev en lucka i hans grepp och jag tog mig loss. Mina ögon var blodsprängda och jag hade röda märken under dem då blodet inte haft någonstans att ta vägen.
Min hals var blå av det tidigare trycket och jag var så chockad att jag inte ens hade sinnesnärvaro nog att vara rädd. Istället packade jag ihop mina saker och gick därifrån.
Efter en halvtimme eller så gick jag tillbaka, jag hade ingenstans att ta vägen och mina batterier var slut i mobiltelefonen.
Han försökte vara så gullig han kunde, och han lyckades. Nästan. Jag hade ju bestämt mig för att flytta dit och alla mina saker fanns ju där. Jag ville inte ge upp så lätt och jag ville inte lämna honom. Trodde jag.
Fyra dagar senare bokade jag en biljett och åkte hem.
Jag har varit lockad att förlåta honom, flera gånger, eftersom jag aldrig älskat någon lika mycket som jag älskade honom. Men sedan inser jag att om jag ska vara jag, kan jag inte leva med någon som hatar att jag är den jag är. Ingen får förnedra mig.
Gå när första slaget kommer. Jag vet att det är så jobbigt så att man tror att man ska dö, men det är bara förnedrande att stanna kvar. Ingen är så fantastisk att man kan stå ut med en käftsmäll lite då och då. Stick, dra, och lämna honom/henne bakom dig.
Av Helena Olsson 15 jan 2003 14:49 |
Författare:
Helena Olsson
Publicerad: 15 jan 2003 14:49
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå