Kroppen häver sig i konvulsioner

Jag kom hem vid sextiden på morgonen, lagade pasta fast jag var stupfull. Ställde mig i duschen och började skrubba med massagevantarna och massor med duschtvål över hela kroppen. Precis som om jag hade kunnat få bort ångesten med tvål och vatten. Och mer tvål. Och vatten. Och mer skrubbande. Endast handtvätt. 30 grader. Annars kan hon krympa! And she´s shrinking, shrinking, shrinking. Needs a shrink.

Plötsligt luktar det bränt från köket, måste vara någon matrest på plattan. Och jag håller på att snubbla, är tvungen att sätta mig ned i badkaret och låta vattnet forsa över mig, medan jag nästan förlorar medvetandet. Men jag vaknar till igen när varmvattnet tar slut i den lilla beredaren och strålen blir isande kall. Kliver vingligt ur badkaret och börjar torka mig. Fryser, skakar och hackar tänder. Ser mig själv i den nästan helt igenimmade spegeln. Distortioned. Suddig i konturerna. Otydlig. I upplösningstillstånd.

Dagen efter lämnar jag inte lägenheten alls. Stapplar fram mellan sängen och badrummet, skyndar mig bara när jag känner att jag håller på att spy. Igen. Öppnar ventilationsfönstret framåt eftermiddagen för att få in frisk luft. Isa skulle kommit och ätit middag men vid femtiden när huvudet inte bankar fullt så mycket skickar jag ett SMS att jag måste ställa in för att jag är så bakfull. Och jag skäms. Skäms som en hund. Och som en hund ser jag ut, där jag står på alla fyra vid toalettstolen och spyr upp drinkarna så att saliven står som fradga kring munnen. Kan till och med känna stanken av citronläsken jag blandade ut gin och vodka med. Ansiktet är rött och uppsvullet. Min kropp häver sig i konvulsioner. Ur strupen kommer avgrundsvrål blandat med magsyra och snyftningar, tomatsås och pasta. Håller på att tappa en av linserna i toaletten när jag kastar upp för trettionde gången. Och till slut inte ens har vatten kvar i magen längre.

Jag sover i omgångar, oroligt, och drömmer mardrömmar. Om en lång bilfärd. Ser demoner framför mig. I förarsätet sitter min chef. Plötsligt blåser det upp till storm, himlen blir alldeles svart och vinden viner där utanför. Luften är full av föremål som kastas omkring. På långt håll kan jag se att en stor räfflad, korrugerad plåt med en dörr i är på väg rakt emot oss. Den svävar omkring på vindbyarna och kastas av och an. Ibland med snabba, tvära kast och ibland lugnare. Chefen tittar inte ens uppåt utan fortsätter framåt i förhoppningen att vi ska hinna undan det stora sjoket. Jag vet att vi inte kommer att hinna undan och att sjoket utgör ett allvarligt hot. Allvarligt, allvarligt. Och mycket riktigt. Alldeles framför oss, i färdriktningen, slår väggen ned. Jag kan se räfflorna; den korrugerade plåten, beslagen och krokarna alldeles tydligt. Men hör inga ljud. Vet bara att vi i hög hastighet är på väg rakt emot det. Vi kan inte stanna. Och jag vaknar. Med pulserande hjärta och tinningar. Tungan klibbar mot underkäkens tänder. Jag svettas och fryser om vartannat.

Följande natt kan jag inte sova. Har lyssnat på samma CD tre gånger i rad. Vrider och vänder på mig i sängen, fluffar till kudden, öppnar fönstret för att få in frisk luft, känner hur min ena tånagel skrapar obehagligt mot lakanet. Jag har dåligt samvete för Isa och vår inställda middag. Och mitt svek. Hon ville att vi skulle träffas och prata, eftersom hon har blivit erbjuden jobb och ville ha råd om hur hon skulle göra. I´ve blown it. Och så är det jag som undrar om man inte måste bli besviken för att ett förhållande ska utvecklas. Vilket jävla bullshit. Så jäkla onödigt. Besviken. Sviken. Blown it. Blow, Blew, Blown. Away.

It´s one of those nights again.

Av Anna Bergman 13 jan 2003 10:05