Tomma ord?

Hur ska jag kunna tro på det du sagt när du inte bevisat det, hur ska jag kunna gå vidare om du inte gör det, hur ska jag kunna flyga fritt om du inte bevisar det.
Man ska inte döma någon för något, det sa du, men hur ska jag kunna låta bli att döma dig om du inte bevisar det du sagt. Jag vet att jag kan gå vidare, men säg mig min vän hur jag ska kunna behålla den delen av mig som du alltid kommer att finnas i? Jag vet inte om jag älskar dig, men jag vet att det gör för ont att känna efter. Det kan tyckas sorgligt men jag vet att det är så jag känner. Hur ska du kunna bevisa att det jag känner betyder något för dig? Hur ska jag kunna få alla dessa frågor att sluta pågå i mitt huvud som nu är fyllt av tvekan? Hur ska en av dina viskningar i mitt öra kunna förändra min syn på detta? Hur tror du att det känns när jag är fullproppad med saker som ska få mig att sluta känna, men ändå känns allt likadant. Hur kan jag bry mig om en så grym människa som du, kan du göra så här mot mig? Vad är det du vill ha av mig ikväll, jag känner att du ser rakt igenom mig nu, jag kan inte låtsas att allt är som det ska, kanske kan vi hitta lite ro om vi får vara ensamma? Varför verkar allt alltid så fel? Nu sitter jag här ensam och håller tillbaka mina tårar. Hur ska jag kunna låtsas att allt är som det ska? Bara en dag utan ett ord från dig känns så fel, så säg mig hur jag ska kunna glömma dig? Dina ögon ser så ensamma ut, jag vet att det är så mycket mer än behov. Jag tänker inte be, för jag vet att det inte hjälper. Så när tänker du bevisa det du sagt? Ingen vet riktigt hur du känner, och allt du vill ha är något jag inte kan vara, så vad kan jag ge dig som bara är jag? Jag väntar blint på dig, öppna dina ögon och säg mig vad du ser. Det är svårt att vara fri när man står på sina bara knän, jag bara finner att på något sätt ska man ta det lugnt tills man har klarat det själv. Men hur ska jag kunna klara något själv när du gjort mig så svag? Du har gjort mig så förvirrad att jag bara känner mig utnyttjad. Vi vaknar i den nedgången av saker vi aldrig trodde att vi kunde bli. Jag var inte den som krossade dig det är inte jag som borde frukta. Jag trodde att jag förlorade dig men du var aldrig där på riktigt för mig, jag vill bli fri så prata med mig, jag kan känna när du faller. Jag står inte ut utan dig, jag kan inte hitta svaren när du är borta, och du vet att jag behöver dig nu. Det är inte lätt att erkänna men det är över till dig, jag kan inte hitta svaren på vart du är. Du dödar mig från insidan och ut, jag är rädd allt kännas så fel. Det är svårt att lämna det liv du valt, du kan inte se när dina drömmar går i uppfyllelse. Jag kanske inte var eller är allt jag trodde jag var, alla lögner och allt prat som var ett tomt skal av mig. Kanske hittar vi en väg ändå? Mitt hat är så tungt när jag är svag, så snälla svara nu. Jag kan inte hata dig men jag kan hata att du inte är här. Nu rinner tårarna snart, det spelar ingen roll hur jag än kämpar de kommer ändå att rulla längs mina kinder. Så jag antar väl att detta är slutet!

Av Lowa Backman 10 jan 2003 17:14