Chicago Pinball

Det är i mitten av september. Min bror skriver att arbetet med pjäsen inte går så bra som han hade hoppats. Att han inte hittar inspiration och att ett besök av musan därför skulle vara varmt välkommet. Han har problem med språket; att finna det, trots att det är hans och uttryckssättet bekant. Han skriver i ett mail att han är trött på att behöva vara beroende av ett jobb han inte alltid tycker om, eftersom han inte kan försörja sig som regissör ännu. "Bound by a tenuous security of a job", och han fortsätter; "and I feel like my creative life is slipping through the cracks." Konkurrensen är hård och det gäller att göra sig ett namn.

Frågan är om man verkligen vill befinna sig i en sådan värld, hela tiden bli ifrågasatt och värderad, mätt på både längden och tvären; om det verkligen är värt det.

Jag märker att andra går om; inte för att de är bättre eller duktigare, utan för att de är bättre på att utnyttja situationer eller människor. Tar sig kanske fram genom kontakter och rätt efternamn, vassa armbågar och kryddar med lite "namedropping" här och där. Så där, bara en nypa. Eller ett nyp.

Inne.

Det är slitsamt att ständigt behöva visa att man duger och håller måttet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Man kanske inte nödvändigtvis måste slicka uppåt och sparka nedåt, men det är nog rätt viktigt att visa sig på de rätta sammankomsterna, även om man inte trivs. I de sammanhangen.

Häng. Samman. Bryt inte. Ihop.

Kanske är det viktigt att lära känna de rätta människorna? Kanske är det så spelet går till? Thanks for playing. Go back to go. Thanks for playing. Go back. Thanks for playing.

Kommer du ihåg när du bad mig följa med på en pjäs, som en av dina teaterbekanta hade regisserat? I bilen; på väg dit, förklarade du hur det förhöll sig. Att du hade sökt en av rollerna, men i sista stund hade varit tvungen att lämna återbud, trots att du visste att pjäsen var viktig för dig och din fortsatta karriär. Det grämde dig. Därför ville du fortsätta hålla och utveckla kontakten med den sammansvetsade teatergruppen och, framför allt, med regissören. Du ville gärna gå på premiären av hans pjäs, i Chicagos förorter.

Jag borde ha förstått, när du presenterade mig som din syster och regissören tittade på mig uppifrån och ned, stannade till några ögonblick för länge vid mitt ansikte, höfter och bröst och utbrast:

"She´s hot!"

It´s only a game. Game for a game?

Då borde jag ha förstått.

Vi tittade och lyssnade på föreställningen, som var rätt speciell. Minst sagt. Efteråt stämde vi träff med resten av gruppen på en bar alldeles i närheten. Min bror verkade nervös och samtidigt upprymd när vi satt där och drack varsin öl. Efter ett tag kom de andra in. Regissören slog sig ned bredvid mig. Allteftersom tiden gick och vi fick i oss allt mer öl märkte jag att han flyttade sig närmare och skrattade allt högre åt mina skämt. Plötsligt frågade han:

"Är ni verkligen syskon, ni två?!"
"Ja", svarade jag, "hur så?"
"Nej, det tror jag inte på... He´s so full of shit... även om ni liknar varandra, förstås...", sa han och tittade åt brorsans håll. Jag förstod att det rörde sig i hans huvud. Snabba beräkningar och hastiga kalkyler.

Mitt i en konversation en stund senare tar regissören min hand och drar iväg med mig. Förkunnar inför alla att han ska visa mig någonting, vilket hade varit mycket möjligt. Möjligt, men inte troligt. Omtumlad dras jag med och stannar när han stannar, framför ett flipperspel på andra sidan en vägg, där ingen av de andra kan se oss.

She´s game. To be hunted down.

Utan förvarning låter regissören sina händer glida utefter min rygg och rumpa och drar mig tätt intill sig. Jag blir så förvånad att jag inte kan hålla mig för skratt. Den här personen är lika kort som jag, om inte kortare, satt och med en begynnande flint. Han fullkomligt kastar sig över mig där jag står, pressad mot flipperspelet.

"Följ med mig hem!", får han ur sig och tittar uppfordrande på mig.

"Vad då?" Jag kan absolut inte tro att det jag hör är sant, att sitationen verkligen har uppstått, händelsen inträffat.

"Följ med mig hem ikväll!", upprepar han och försöker kyssa mig.

"Följa med dig?"

Den där människan, som jag inte vet någonting alls om och som bara har dykt upp från ingenstans, smäller ihop böcker och låter dem brinna på en scen vill att jag ska följa med honom hem. Han, som låter rollfigurerna tugga på och sedan spotta ut ihopknycklade papperslappar som ska symbolisera otrohet? Ska jag följa med honom hem? Är inte världen tillräckligt full med elände ändå?

"Nej, jag är med min bror, och du vet det", svarar jag, perplex.

"Ja, jag vet... ok..."

Det var allt han hade att säga, innan han ledde mig tillbaka till de andra, som väntade. Hans kommentar, åtföljd av ett löjligt leende:
"Jag skulle bara visa henne flipperspelet...!"

Chicago Pinball?

Brorsan, när jag såg din ångerfulla och förskräckta min förstod jag dina kval. Jag var tvungen att le övertygande, även om jag inom mig förbannade situationen. Men det värsta av allt, vet du vad det är? Jo, att han trodde att jag skulle ha svårt att säga nej, eftersom han visste att jag så gärna vill att det ska gå bra för dig, att du ska få ditt genombrott. Han såg det i dina ögon och han såg det i mina, och försökte utnyttja situationen.

Extremely Dexterous.

"Är du ok, syrran?", frågade du mig bekymrat och samtidigt förvånat.

"Ja, jag är tuffare än somliga tror", svarade jag och skämtade, som vanligt i jobbiga situationer.

"Är det sant?" Du ville veta om jag verkligen menade allvar.

"Ja, jag klarar mig", intygade jag, men visste att du hade varit uppriktigt orolig för vad han skulle ta sig till med mig mot det blinkande flipperspelet i den mörka lokalen.

How´s that for a casting coach?

Vi pratar inte om det inträffade igen, men det ändrar inte faktum. Att vi ibland måste sälja oss själva och andra, även om vi vet att det är fel och vi egentligen inte vill, för att uppnå saker och ting, nå framgång och berömmelse, komma dit vi vill. Dit vi tror vi vill. Nu börjar jag förstå vad det var Goethes "Faust" egentligen handlade om. Nu faller bitarna helt plötsligt på plats.

Och flipperspelet står där och blinkar och låter. Jag blir medveten om bakgrundsljudet, som har funnits där länge men som av någon anledning plötsligt verkar tydligare. Nu är det med ens väldigt störande. Stör mig. Pengar stoppas i spelet och kulor stöts ut från dess inre. Silverkulorna slungas iväg med kraft över den kulörta spelplanen och får lampor att tändas och släckas och metallbitar att snurra. Att snurra. Snurra. Snurra. Pling.

Through the cracks.

Av Anna Bergman 10 jan 2003 10:33