Mitt liv, I

Jag mindes kuvösen, under ett intimt tillfälle med min förstfödde. Han låg i min famn, jag slappnade av och försökte förstå hans oro, hans "överlevnadsångest"; de skrik han gav ifrån sig som var så smärtfyllda, så panikslagna, att de bringade mig helt ur fattningen. Jag gick in i hans upplevelse, och pang! Helt plötsligt låg jag i kuvösen, såg de runda luckorna, plasttaket, den obehagliga belysningen, och inga människor - bara jag, plasten, den otäcka lampan - och den oerhörda ensamheten. En ensamhet som inte går att beskriva i ord, även om jag tänker försöka. En ensamhet som inte kan jämföras ens med den ensamhet jag känt när jag legat i soffan efter att ha svalt en halv burk tabletter i önskan om att få lämna detta livet. Inte ens i den värsta avtändingen från gud vet allt möjligt som jag satt i mig inom loppet av några dygn, har jag känt en så förlamande, panikslagen, skräckfylld ensamhet. Och det var vad jag fick serverat mig när jag frågade min själ hur det kändes att vara nyfödd. Undra på att det är jobbigt att vara liten.

Min tid som liten är i stort sett blockerad. Möjligen kommer en del av det upp i skrivandet av detta, det är min förhoppning. Kanske kan jag då få en förnimmelse av vad det är meningen att jag ska uträtta här i livet. Uträtta något, det måste jag. Inte endast för att jag lovat mina föräldrar det, för det har jag och det är säkert en del av anledningen till att det är så förbaskat svårt att komma mig för något verkligen vettigt - utan för att det _bara känns så_. Det låter ju lite flummigt, kan även jag tycka även om det tyckandet kanske bara är ett uttryck för min förståelse för de, som tycker så, men jag måste få uträtta något. Nå, åter till historien. Jag minns som sagt inte så fasligt mycket, mest lösryckta bitar. Kanske är det därför det är så svårt att skriva en biografi - hur ska man skriva om något man knappt minns? Dessutom har jag inte så väldans stor lust egentligen att blotta resten av mitt liv, så fullt av pinsamheter som det nu är. Har jag tur kan jag med detta blottande hjälpa någon annan som känner sig pinsam, att stå ut med det.

Jag föddes till ett par föräldrar, som otroligt gärna ville ha barn. De älskade mig och gör det förhoppnignsvis ännu! oerhört, och hade stora problem med sin egen relation. Pappa var otroligt svartsjuk och mamma en smula flörtig. Det räckte långt. Dessutom gillade de att festa, och var även rätt unga när de fick mig - mamma var sjutton och pappa tjugoett. Idag känns det alldeles osannolikt att medvetet skaffa barn vid den åldern, men i början av sjuttiotalet kanske det var normalt? De var inga hippies, nä, snarare mjukraggare, eller något ditåt. Iallafall så vet jag att de levde om en del, och jag minns många avbrutna nätters sömn, då jag kom ut till vardagsrummet för att se en fest i full gång och berusade päron som tyckte att jag skulle lägga mig igen. Jag känner fortfarande förtvivlan bryta fram över att bli väckt, inte kunna förmå dem att skruva ned ljudet och hålla sig lugna så att jag får sova. Inte nog med det - det slutade dessutom ofta med att de blev osams, oftast för att farsan tyckte att morsan varit för intim med någon annan man, dansat för tätt eller så. Och det i sin tur ledde när det var som värst vilket det var ett antal gånger till att morsan låg blåslagen och stönade flera dagar efteråt. Undra på att jag har förträngt det mesta!

När denna förtvivlat våldsamma del av uppväxten börjat dämpas, kom min bror. Jag var sex och tror att jag behövde enormt mycket support av mina föräldrar, som då hux flux var mer intresserade av min bror än mig. Jag regrederade kraftigt under den tiden, har jag fått mig berättat. Det finns till och med en bild på mig där jag sitter uppflugen i pappas knä med en nappflaska, snacka om behov av bekräftelse! Jag hatade verkligen min bror. Han var verkligen en pain in the ass. Jag kan inte minnas att jag någonsin kände mig kärleksfullt inställd till honom före sjutton års ålder. Då, å andra sidan, försökte jag kompensera allt hat med all min makt, oftast i form av presenter. Suck. Denna materialism. Mina föräldrar har idag en tendens att komma med presenter till sitt barnbarn mest hela tiden. Inte för att det i sig är något fel, men personligen skulle jag uppskatta om de kom oftare istället, och lämnade presenterna därhän till högtidsdagarna. Nåja, jag låter det bero ett tag till.

Materialismen kanske kommer sig av att större delen av min uppväxt handlade om pengar, eller snarare bristen på dem. Pappa arbetade arslet av sig för att det skulle gå runt, och morsan med så småningom. De hade ingen utbildning från början, utan studerade efter att småbarnsåren var över. Pappa har alltid haft en tendens att påbörja men inte avsluta - kanske har jag ärvt det? Mamma är nitisk, det har jag visst också fått en släng av. Idag jobbar hon halvt ihjäl sig för problemfamiljer, till en ovärdig lön. Jag vill inte upprepa deras mönster! Jag har intensivt arbetat medmig själv de senaste åren, och funnit, och slipat bort, en hel hoper beteenden som jag anser onödiga, utmattande, destruktiva och i vissa fall rent förkastliga. Hur mycket ligger inte kvar! Oj oj, vad man påverkas av sin uppväxt och sina föräldrar. Jag vill ge min son en sund förebild, en harmonisk uppväxt - det är svårt nog att vara liten som det är, utan att vuxna ska göra det värre.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Alexis Örtenholm 09 jan 2003 09:19