Samarbete och konkurrens

Han skulle åter på plats och utföra sitt betydande arbete. Han visade status. Det visste han. Genom sin form och sina färger markerade han en speciell tillhörighet. En tillhörighet som hans bärare kunde vara stolt över. Han var slips, en fin slips.

Det märktes på den breda spetsen. Den spets som syntes, inte den andra. Den var precis så bred att skjortan kunde framträda i bakgrunden när kavajen var knäppt. Den andra, den smala spetsen, låg bakom, gömd, så den inte kunde dra till sig någon uppmärksamhet. Och för säkerhets skull hölls den på plats av ett band, svart med guldbokstäver. Bandet satt på baksidan av den breda spetsen, osynligt.

Den smala spetsen var visserligen viktig för att han skulle kunna utföra sitt arbete. Fanns inte den så kunde han inte göra den knut som var nödvändig för att han skulle hänga kvar. Denna knut var en konst att göra. I gott samarbete slingrade sig de båda spetsarna om varandra för att skapa de rätta vågräta linjerna som knuten framhävde. Men det var bara den breda spetsen som fick synas. Det fick inte vara någon konkurrens om uppmärksamheten.

Sen, färgerna och motivet som var så betydande för hans jobb. Färgerna var helt bedårande, alldeles lagom gälla, för att väcka uppmärksamhet. Men inte så gälla att betraktaren förlorade respekt. Motivet var tekniskt briljant. Inbjöd betraktaren till fundering, till frågor och påståenden.

Slipsen, han verkligen kunde sitt jobb. Att pryda, att synas.

Så denna morgon, när han var på väg att slå sin perfekta knut runt halsen på sin bärare, hände det. Sakta slingrade han sig mot sin plats. Halvvägs stannade han upp. Där fanns det något. Något gult, lysande. Han tog sig närmare.

Denna gula lyster var hon, Halsbandet. Hon hängde där, på hans plats, och utstrålade enkelhet och styrka.

Styrka! Hon såg så stark ut.

Men, var i honom fanns styrka?

Någonstans började en känsla av svartsjuka att ta form i honom. Känslan fyllde honom helt. Tog hårt på hans yrkesstolthet. Hon hade tagit hans plats. Så smal och ändå så stark. Så enkel! Och lystern, den syntes lång väg.

Smal!

Han stannade upp i sin känsla. Lösningen som infann sig gjorde honom säker igen. Sakta slingrade han sig vidare mot sin plats. Slog sin sedvanliga, perfekta knut, över henne. Han bred, hon smal. Betraktaren skulle bara se honom. Det vill säga, så länge betraktaren inte såg längre, bakom bredheten.

Han, Slipsen, hade löst sitt konkurrensproblem. Han var åter i blickfånget.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Marie Hellström 07 jan 2003 09:06