Slampa till flickvän

När Sara var 15 och gick i nian blev hon kär, trodde hon. Hon gick och simtränade och i samma klubb fanns det en pojke som trånade efter henne. Sara som hela sitt liv hade haft en ful period, blev såklart till sig av lycka.

På en dag hade Sara blivit kär i pojken också. De var lyckligt kära och hon gjorde allt vad pojken behagade. Till slut så märkte hon inte vad som var rätt och fel för hon litade så mycket på sin pojkvän. Hon trodde aldrig han kunde göra något illa mot henne.

Han blev arg när hon pratade högt, men det var bara för att skydda henne, han blev ilsken när en kille från klassen ringde för att kolla vilka läxor de hade och han blev förbannad när hon pratade om andra pojkar. Men allt detta gjorde han för han tyckte om henne och brydde sig.

- Jag vill ju inte ha en slampa till flickvän.

En dag kom Sara för att träffa sin pojkvän på ett café i staden. Han satt med ryggen mot henne med en söt flicka med mandelögon.

- Det här är Manella, hon är min nya flickvän. Ha det bra.

Saras liv tappade mening, trodde hon. Allt hon hade gjort, hade hon ju gjort för honom. Flickan levde i en bubbla i ett år, hon träffade bara sina tjejkompisar och inga pojkar, i hopp om att den gamla pojken skulle se hur bra och oslampig hon var. För det hände ju fortfarande att han kollade upp henne.

När hon pratade med sina vänner förstod hon att det inte var normalt med pojkvänner vars kompisar kollar upp vem man hängde med och liknande. Hon förstod att det inte var normalt att alltid vika sig i bråk och konflikter med rädsla för att pojkvännen ska göra slut. Hon förstod att det fanns bra killar.

Nu går Sara sista året i gymnasiet. Hon har ju ingen pojkvän men är ändå lyckligare nu än med oäkta kärlek. För nu lever hon med vetskapen om att det finns bra pojkar och hon har rätt att bli gränslöst förälskad utan att be om ursäkt eller bli rädd.

Av Hilda Lorentzon -Troell 06 jan 2003 15:23