Teenager of the Year, 1994

Men en sak är jag då säker på. Ingen skiva har gått så många varv i min cd-spelare utan att stängas av, utan att få vila, utan att bli repad när den läggs tillbaka i fodralet. Grand Drive, Eels, Weezer, Mercury Rev, alla dessa och säkert ännu fler jag inte kommer på nu, har gjort skivor som jag i omgångar tycker är bäst i världen. Frank Blacks Teenager of the Year är inte som alla andra. Den svänger inte upp och ner hela tiden, den rör sig liksom bara i sidled och producerar alltid samma glädje. Den går helt enkelt alltid att lita på, vare sig väder och vind. Man skulle kunna tro att den är lite tråkig, men faktum är att det alltid dyker upp nya saker i den för varje gång man lyssnar, ljud man inte hört, textrader man inte tänkt på, lysande. Nog för att den kanske inte överraskar lika ofta som andra bra skivor, men som sagt, man vet var man har den.

Så här i skrivande stund vet jag inte längre om jag valde rätt skiva att skriva om. Jag blir mer och mer tveksam för varje ord jag skriver. Inte helt oväntat så står tveksamheten mellan den här och ett av Frank Blacks tidigare verk, när han var aktiv i gruppen Pixies, nämligen skivan Doolittle. Steget från Doolittle till Teenager of the Year är nog inte så värst stort egentligen. Galen rock som till en början känns helt oregelbunden, men som man efter några lyssningar till slut hittar en röd tråd i och då kan urskilja melodier i. Det är när man hittat den där röda tråden som man fastnar. Jag tog steget från Pixies till låten Headache, det måste jag säga gick väldigt smärtfritt, det är nog den låten som är mest lättlyssnad på albumet. Men en låt var inte särskilt tillräckligt när jag visste att det fanns hela 22 andra låtar att ta in. Och så efter några varv i spelaren så var jag alltså där, på det stadium där jag skulle stanna i en väldigt lång tid. Hur länge vet jag faktiskt inte än, för jag är fortfarande kvar.

Att skivan klarar att hålla sig så pass länge har nog en hel del att göra med antalet låtar och längd, den är 60 minuter och åtminstone jag skulle vilja påstå att åtminstone 55 av de här minuterna är förgyllda. Jag försöker verkligen bestämma mig för vilka låtar jag särskilt ska rekommendera här, men utan att ljuga så kan jag faktiskt inte bestämma mig. Jämn är det ord som passar in som en fruktansvärt bra beskrivning. Dock vore det lögn att inte erkänna att just Headache nog står steget över alla andra låtar, men det är en väldigt hårfin jämförelse.

Slutligen: jag har ingen aning om vilka som gillar den här musiken, men jag blir väldigt besviken på alla som inte ger den åtminstone 5 chanser, för det är vad jag skulle uppskatta att den kräver för att kunna dela med sig.

Jag vill vara med och tävla om Rock Manager Gold!!!!

Av Stefan Holmer 02 jan 2003 17:20