Jag skulle utan tvekan knäa honom!

Det är en solig förmiddag i juni. Du har tänkt ta genvägen hem från centrum. Du har ofta gått den lilla återvändsgatan som slutar med en gångväg nerför en skogsbacke mot fotbollsplanen. Därefter måste du krångla dig igenom öppningen i järnvägsstängslet, gå över rälsen fast du vet att mamma inte är så förtjust i det och fortsätta den lilla stigen ner mot gatan som går genom det lilla villasamhället.

På andra sidan gatan ligger huset där du bor. Det skiljer sig ganska mycket från de stora villorna utmed sjösidan ett par kvarter bort. Din pappa driver en bensinstation och du och din familj bor i den lilla trean på övervåningen. Klasskamraterna är barn till läkare, arkitekter och disponenter och att det skulle vara någon skillnad mellan dig, bensinmackungen, och dem är inget du reflekterar över. De brukar säga att du är en "lyllos" som har båda föräldrarna hemma hela dagarna. Du känner dig trygg, glad och sommarlovet har precis börjat.

Där går du gatan fram med det blonda håret i hästsvans, i nya träskor och med en mjukglass i din hand. Under armen bär du en badmadrass som du köpt för pengar som mamma skickat med dig. Mamma har lovat att ni ska åka till badplatsen på eftermiddagen. När du går in på återvändsgatan är det inte mer än fem minuters promenad hem.

Badmadrassen är vit med färgglada ränder och har ett litet cyklopliknande fönster i huvudänden. Det ska bli roligt att prova den senare idag och så tänker du att lillebror säkert kommer att tjata på dig att få låna den. Glassen är god med smak av vanilj och apelsin, det rinner lite utmed handen.

I slutet av gatan ser du en bil parkerad vid trottoarkanten. Du är bra på bilmärken, kan känna igen dem på ljudet till och med. Det där är en Volvo PV, svart med extraljus fram och solskydd över framrutan. Det sitter någon vid ratten och med ens känns bilden lite hotfull. Men det här är ju bekanta kvarter. Ditt gamla lekis ligger i det sista hyreshuset och mitt emot finns en skola där du ska börja fyran nästa höst. Du raskar på stegen, det är ju bara några minuter kvar innan du är hemma.

Precis när du ska passera bilen hör du någon ropa. Rutan är nervevad och det sitter en man vid ratten. Han bär svarta pilotglasögon och en solhatt med något reklamtryck på. Han ser avslappnad ut och ber dig stanna. Hjärtat bankar i ditt bröst och du tänker att den hotfulla känslan var riktig.

- Hej, hur gammal är du?
- 8, jag ska fylla 9.
- Aha, har du varit och handlat?
- Ja, jag har köpt en badmadrass.

Nu vill du fortsätta hemåt men mannen fortsätter prata. Hans högra arm ligger lojt på passagerarsätets ryggstöd.

- Vad härligt. Vet du om det finns någon badplats i närheten? Jag hittar inte så bra här.

Nu känner du dig lugn igen. Han verkar snäll och på barns omständliga vis förklarar du vägen till badplatsen dit du brukar åka med mamma och lillebror. Det är säkert tre - fyra kilometer dit och mannen lyssnar när du förklarar hur han ska köra.

- Vad bra, säger han till slut. Vad ska du göra nu då?
- Jag ska gå hem, svarar du och gör dig beredd att gå.
- Vänta lite, jag ska gå in i huset här, säger han och pekar på en källardörr i hyreshuset intill. Jag ska runka, du kanske vill följa med och titta på?

Nu förstår du ingenting. Runka? Röntga vet du vad det är, det är något man gör på sjukhuset, men det där huset är inget sjukhus.

- Har du sett en naken man någon gång? Du har väl sett pappas snopp eller hur?

Du svarar inte. Nu förstår du. Det spelar ingen roll längre att det är en solig junidag. Du är rädd, du hör på hans röst att han inte alls är snäll, du måste därifrån, snabbt. Du springer så fort du kan i dina nya träskor, rädd att snubbla, nerför backen mot fotbollsplanen. Du slänger den halvätna glassen i slänten intill. Hjärtat slår hårt, du snyftar, det svider i ögonen. Du springer mot järnvägsrälsen, tränger dig igenom öppningen i staketet, hinner knappt se dig för om det kommer något tåg. Det gör det inte.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag satt länge skräckslagen i det lilla kontorsrummet bakom butiken. Vad hade kunnat hända? Mamma frågade hur det var fatt, men jag svarade att det var inget. Jag skämdes och ville inte oroa henne. Jag vågade inte vara ensam en trappa upp, samtidigt gick det upp för mig att han kanske bodde i närheten och när som helst kunde köra in vid pumparna för att tanka. Han skulle känna igen mig, men jag skulle inte känna igen honom. Jag hade spelat upp scenen så många gånger att minnet var utslitet som en repig smalfilm. Det blev ingen tur till badstranden den dagen.

När man är åtta - nio år har man inte förmåga att identifiera sig med en vuxen. En vuxen däremot borde ha förstånd nog att sätta sig in i hur ett barn tänker och känner. Övergrepp på barn, hur "litet och bagatellartat" det kan framstå för en vuxen, sätter sina spår. Varje gång jag läser om barn som drabbats, men att de inte fått några fysiska skador, vet jag att det kan vara illa nog ändå.

Man kan tycka att jag kom lindrigt undan och liknande saker händer säkert varje dag. Ändå påverkade mig fem minuter en solig sommardag i juni 1970 för lång tid framåt. Det som gör mig heligt förbannad är att den mannen säkert inte hade dåligt samvete. Det pirrade till i kuken och han log för sig själv när han såg i backspegeln hur lilltjejen sprang iväg nerför skogsbacken. I samma stund han lade i ettan och långsamt rullade iväg hade han glömt alltihop.

Av Anna-Carin Collin 02 jan 2003 14:39