Hemkomsten

"...och var vid försvinnandet klädd i brun sportjacka, blå jeans och vita sportskor. Information om den försvunne kan lämnas till närmaste polismyndighet eller till polisen i Norrtälje."

Ewa stänger av radion och vänder sig mot köksfönstret. De stora fruktträden utanför rör sig oroligt i den tilltagande vinden. Då och då lämnar stora sjok av gulröda löv grenarna och virvlar vidare ned mot häcken där de tillfälligt fångas in. En del blir kvar och bildar små drivor och högar, men merparten får nytt liv i nästa vindby och fortsätter sin färd ut mot ängen där de slutligen bildar ett spräckligt täcke.

Ewa står tyst och orörlig och tittar ut över trädgården tills de första smattrande regndropparna börjar rita sina krokiga linjer på fönsterrutan. Då sätter hon sig ned på en av köksstolarna. Genom åren hade hon ofta hört dessa personliga meddelanden på radion, och nästan lika ofta hade de gjort henne illa berörd. Anat tragik bakom de formella, lite torra uppläsningarna. Speciellt illa hade hon tyckt om de som sökte människor: "Meddelande till familjen Svensson på semesterresa i en gul SAAB med registreringsnummer..." , men aldrig hade hon trott att det skulle kunna gälla henne själv.

Köket känns plötsligt kallt och hon reser sig, går bort till diskbänken och diskar upp kaffekoppen. Hon har säkert diskat tio gånger redan i dag, men hennes kropp vill otåligt ha något praktiskt att ta hand om. När hon skruvar på varmvattnet tänker hon: "Är det verkligen bara fem dagar Lasse har varit borta nu?" Att diska upp en ensam kaffekopp går fort och hon vänder sig åter mot fönstret och tittar ut över fruktträden.

***

- Hej Lasse! Ewa tog ett steg tillbaka och tittade på honom, sökte hans blick. Han tittade helt kort på henne sedan förbi, bort till Lennart som stod längst in i den halvmörka hallen med händerna nedkörda i byxfickorna. Lasse kände igen situationen, och han mindes lukten i huset. En antydan av stekt strömming och så Tiedemans Gul. Han kom ihåg hur den söta piplukten hade fyllt huset när Lennart flyttade in. Först hade den fascinerat honom. Hur kunde tobak lukta gott? Nästan som bullbakets söta dofter, inte samma men något liknande. Han hade tyckt om den i början, men sedan blev den synonym med Lennart.
- Välkommen! Ewa tog ett steg framåt och omfamnade honom, avvaktande men ändå fast.
- Hej mamma!
Lennart lösgjorde sig ur hallens skuggor och gick fram till dem. Han sträckte fram handen mot Lasse, och de skakade hand.

En kvinna som hela tiden stått vid foten av kökstrappan tog nu raskt stegen upp för trappan. Hon hälsade på Lennart och Ewa, bytte några ord och vände sedan åter till den väntande taxin på gårdsplanen.
- Kom in i värmen! Ewa stack in armen under Lasses och förde honom mot köket. Lennart tog upp Lasses sportbag och följde efter.
- Kylan har kommit tidigt i år. Vi har lagat kroppkakor och det finns gott om lingonsylt, årets sylt. Det var ett fantastiskt gott lingonår i år! Du måste väl vara hungrig, eller hur?

När de gick mot köket kände hon hans tunna arm mot sin och hoppades innerligt att hans gamla favoriträtt skulle låta sig smaka. Hon hade fått cykla ända till samhället för att få tag på riktigt sidfläsk, Augustssons Lanthandel hade naturligtvis inget nu heller. Att han aldrig hade något att välja på! Lasse åt kanske inte så mycket som Ewa hoppats, men berömde kroppkakorna och tog väl mer än han egentligen hade velat.

De följande dagarna blev trevande. Det var länge sedan de träffats, och det hade till och med funnits stunder under frånvaron då Ewa önskat att de skulle slippa träffas igen. Men alla tre höll en låg profil, och stämningen var avvaktande och tyst. De gick omkring och kände på varann, och bara vid ett par tillfällen blev det konflikter. Ewa vankade då oroligt omkring i köket medan Lasse låste in sig på sitt gamla pojkrum. Det blåste dock snabbt över.
Lennart hade långa dagar och träffade inte Lasse mycket. Han hade förutom sitt arbete på fabriken påbörjat avverkningen av den gamla granskogen vid det norra skiftet, och han var tvungen att fullfölja det. Han hade redan gjort upp med sågen om virket. Lasse hade följt med honom en söndag, men Ewa förstod att det inte fungerat och bad honom inte igen att göra det.

Fjärde veckan efter Lasses hemkomst kom Lennart hem med en nyhet.
- Jag har pratat med kommunen. Han tände sin pipa och satte sig vid köksbordet som han alltid brukade när han kom hem. Ewa såg sig ängsligt omkring i rummet och satte sig sedan rakt emot honom.
- Kommunen? Om vad då?
- Om ett jobb åt Lasse. Han drog ett par djupa bloss och blå rök lade sig som lätt dimma mellan dem. Han sade inget mer.
- Vadå jobb? Finns det jobb på kommunen? Vadå för något?
- Jag vet inget bestämt än, men de skulle ta in några nya, ungefär som beredskapsarbete. Persson sa att han skulle fundera över Lasse i så fall.
Ewa reste sig och började gå mot hallen.
- Jag skall berätta det för honom.
- Nej, inte än, jag måste veta bestämt först. Ewa satte sig igen, men hon ville så gärna berätta de goda nyheterna.
- Tror du Lasse vill ha det? Tror du han orkar med kommunen? Jag menar... Hon tystnade och glädjen i hennes ögon försvann.
- Vi får väl se.
Lennart fick inget besked från Persson veckan därpå, men en kväll antydde han ändå för Lasse att han kanske hade ett jobb på lut åt honom. Inte ett ord om kommunen, bara ett jobb i trakten nämndes. Lasse ryckte nonchalant på axlarna och släntrade upp för trappan, medan Lennart skrek efter honom. Lennart hade aldrig antytt det, inte ens till Ewa, men han var ganska stolt över att nästan ha fixat ett jobb åt grabben. Kanske det var därför han brusade upp när Lasse inte visade något tecken på tacksamhet.

- Du måste tala med Persson idag. Bry dig inte om vad som hände i går. Morgonen efter uppträdet var dämpad, men Lennart visade inget av vad han tänkte. När hon gav honom smörgåspaketet och termosen var hon bestämd.
- Du måste göra det!
Lennart stoppade ned maten i sin bag, sedan vände han sig om:

- Jag kommer hem tidigt i dag. Tag reda på numret till Persson på kommunen så ringer jag när jag kommit hem. Sedan sa han inget mer utan gick ut till bilen och for i väg.
Efter Ewa diskat upp gick hon in till arbetsrummet och slog upp kommunens telefonnummer, skrev ned det på en lapp som hon lade på skrivbordet. Hon skulle komma hem senare idag, men han skulle inte få någon ursäkt att glömma. "Kommunen, 24312" stod det prydligt präntat på lappen. Hon hade ingen lust att cykla ned till Irma i dag, hon hade hellre i lugn och ro velat stanna hemma och prata med Lasse om gårdagen. Men Irma behövde påfyllning i kylskåpet varje torsdag. Och så städningen, hon såg ju knappast alls längre.

Lasse hörde när Ewa gav sig iväg och släntrade ned för att äta frukost. Han var rastlös. Han hade knappt träffat en själ sedan han kom hem, och nu ville han åtminstone snacka med någon. Han undrade hur Stoffe hade det, det kunde ju inte vara något brott att snacka med honom per telefon. Han ställde ned mjölkglaset i diskhon och gick ut till arbetsrummet för att ringa. Så långt han kunde minnas hade han tyckt illa om det rummet. På byrån vid kortändan stod porträtten av mormor och morfar. Varför såg de alltid så barska ut? Var gamla alltid arga? Han hade alltid känt hur de stirrat på honom, förebrående. Alltid.

När den gamla telefonens fingerskiva för tredje gången klickade tillbaka fick han syn på Ewas minneslapp. Han la på luren igen. "Kommunen, 24312". Han lutade sig tillbaka.
- Kommunen? Han satt orörlig i säkert ett par minuter innan allt plötsligt blev klart för honom och han viskade för sig själv:
- Fan ta dem!

När Ewa kom hem från Irmas var Lennart redan hemma. Han satt vid köksbordet och läste tidningen. Hon hade oroat sig över vilket humör han skulle vara på men blev glad när hon såg hans leende när han tittade upp på henne.
- Det fixade sig! Persson sa att han kunde börja om en vecka.
Ewa gav honom en kram och var blank i ögonen när hon sprang upp för trappan till Lasses rum. När hon kom ned igen var de tårfyllda.
- Lennart! Var är Lasse?

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Inge Sehlin 30 dec 2002 10:22