Augusti

Du sa att du förlorat tron på kärleken, ja på hela mänskligheten i stort och jag stödde mig på armbågen och såg ner på dig där du låg på rygg i sängen med håret svallande ut över kudden. Det är faktiskt så här det är, tänkte jag och såg alla visor och dikter besannas utan att egentligen ta till mig det som du precis hade sagt mer än att det var något som du helt öppet anförtrodde mig. Våra kroppar klibbade ihop under täcket och kvart-i-tio-solen lyste rakt in genom mina föräldrars sovrum och den dubbelsäng vars yta vi var så dåliga på att utnyttja badade i sensommarens allra starkaste solstrålar. Du sa att du var bakfull och jag gick ut i köket för att hämta lite vatten som du bara smuttade något på för du tyckte det var för varmt och jag sa det att brunnsvattnet här aldrig blir riktigt iskallt på sommaren för grundvattnet står så högt här ute. Sen gick jag ut och hämtade is i frysen för att du skulle få din svalka för ditt ömmande huvud och dina blonda lockar fortsatte att stilla smeka kuddens blomsterbroderade örngott. Sen sa du när glaset stod tomt på nattygsbordet något om att du förlorat tron på kärleken, ja på hela mänskligheten och jag log mot dig och strök undan en slinga från din panna och jag undrade tyst för mig själv var jag hade hört de orden förut. Du måste ha trott att jag var dum på något vis för du suckade och jag bara fortsatte att le fånigt mot dig. Din mamma hade bedragit din pappa under en lång tid och han var allt för godtrogen för att fatta något och fortsatte därför att helt villkorslöst älska din mamma. Efter trettio år. Du sa att hon hade tappat gnistan redan efter tio och jag började undra lite om att det kanske var så det var ändå och du frågade vilket jag menade, lättad över att jag slutligen hade börjat lyssna. Jag sa "Kärleken, det är väl så det är ändå… att tiden inte kan få den att slockna. Tänk trettio år för fan!", och du suckade igen. Sen låg vi med varandra och våra kroppar klibbade ihop ännu mer.

Min lillasyster hade inte dukat undan frukosten efter sig så smöret kändes mer som filmjölk till konsistensen och filmjölken kändes mer som varm kräm och gick överhuvudtaget inte att äta. Du bredde på mycket av det mjuka smöret på din macka för brödet var som en svamp och du fortsatte att bre för att det överhuvudtaget skulle märkas att det fanns något smör på skivan. Sen berättade du mellan tuggorna att du hade varit otrogen mot din förra pojkvän på en camping i Småland som du hade jobbat på och medan han satt hemma och väntade så hade du sett till att skaffa en indian som tillfälligt sällskap som också följde med dig hem och bodde hos dig en vecka innan han åkte tillbaka till Kanada. Det enda jag gjorde var att något roat undra vad den stackars pojkvännen hade gjort då. Han hade berättat att han också hade varit otrogen, med din kompis, medan du var på den där campingen och så var både kärlek och vänskap mellan er två begravd för en lång tid framöver och jag frågade om du inte menade för alltid och du sa drömmande att du inte hoppades det. Jag skar en stor skiva ost och åt den som den var för att försöka skjuta undan min svartsjuka och du sa att du hade förlorat tron på dig själv. Jag visade inte en min när jag såg flugorna fastna på den klibbiga flugfångaren för att efter en febril kamp ge efter för döden.

När din kropp med huvudet före bröt vattenytan och försvann ner i mörkret tänkte jag på allt den blivit utsatt för under dess bara tjugo år i dagsljuset - och i nattmörkret. Jag såg indianen fånga dig i sin famn när ditt huvud dök upp ovanför vattenytan, men jag bara skrattade och frågade om det var varmt och du skrattade du med och sa att jag var en badkruka. Jag skyndade mig att handlöst kasta mig ut från bryggan och låta mig omslutas av sjön. Du kom simmande emot mig och jag överväldigades plötsligt av att du, med dina envetna simtag, sköt undan vattenmassorna bara för att styra ditt kött och ditt blod och hela ditt medvetande just mot mig och min famn och jag kände att jag ville gråta. Du viskade förlåt och jag log och förlät dig för vad det nu än var du bad om förlåtelse för.

Vi gick barfota på skogsvägen och stenarna skar in i våra fotsulor så det enda vi kunde göra var att försöka gå med så lätta steg som möjligt och då ser det ut som det gör. Du sa att det var sommar att gå så, att förgäves försöka flytta kroppens tyngdpunkt från fotsulan till någon annanstans som egentligen inte finns och benen fjädrar för att fötterna ska landa så mjukt som möjligt på den steniga vägen. "Det är sommargången det", sa du och ditt hår hade inte torkat utan hängde tungt ner på din rygg och blötte ner ditt linne. Du frågade om jag trodde på kärleken och jag tänkte efter en stund och svarade att jag hoppades på kärleken. Du undrade om inte hopp och tro var samma sak, men jag skakade på huvudet och sa att tro är en ren övertygelse hos den som tror medan hopp bara är tro hos den som hoppas och du la pannan i djupa veck och sa att jag inte ens själv fattade vad jag pratade om. Vi gick förbi kalhygget och jag sa halvt för mig själv att det var svårt att tänka sig att det var tät urskog här för bara två år sedan. Nu var allt skövlat och några få murkna stammar stirrade blint upp mot himlen och du svarade tyst att du hade svårt att tänka dig att du bara för två år sedan hade satt allt ditt hopp till kärleken och jag lät som vanligt bli att konfrontera dina ord och undrade istället om min kniv som jag tappade i skogen som barn fanns kvar någon stans på kalhygget eller om den malts ner till molekyler av en gigantisk skogsmaskin. Du berättade om hur nyckeln till din förre pojkväns lägenhet hade slutat att fungera då han fått reda på att du hade varit otrogen och du hade först misstänkt att han hade bytt lås, men det hade han inte och du tyckte det hela var oerhört mystiskt. Jag skrattade lite förläget och trampade på en vass sten så att jag föll ihop mitt på vägen och såg med besvikelse på min fot som inte började blöda för det gjorde så fruktansvärt ont och det hade varit mer berättigat att känna den där olidliga smärtan om jag hade förblött där på vägen. Du skrattade åt mig där jag satt i gruset och ovigt undersökte min stackars fot och jag undrade för mig själv om du i förtvivlan hade sprungit efter hjälp, liksom tappat fattningen, om jag hade skadat mig allvarligt, eller om du bara kallt och efter förnuftets alla regler gjort vad som var nödvändigt.

Vi satt och glodde ut över ängen och såg mängder av insekter sväva omkring i motljuset från den låga solen likt självlysande små partiklar och du sa att det inte var sant och att det var äckligt romantiskt. Jag sa att det inte var sant för på måndag skulle jag tillbaka till stan och du skulle flytta hem till din mamma och givetvis började du prata om din mamma igen och om hur killar för henne var vad bilar var för många killar, något som man bara hade för sin egen skull, och i nästa andetag sa du att du var rädd för att bli som henne och att du redan kände det komma. Alla tyckte att din mamma var världens trevligaste när man först träffade henne, men till slut, när man väl lärde känna henne så märkte man hur något var fel i hennes psyke, hur hennes sociala värderingar var av en helt annan dimension. Det var så du sa och jag undrade hur någon kunde säga så om sin egen mamma, men du svarade bara med att hon var en skitstövel. En riktig skitstövel och du berättade igen hur livrädd du var för att bli som henne och då tyckte jag att du helt enkelt skulle låta bli det då, lite halvt på skämt, men då stirrade du argt på mig och jag sa förlåt. För vad visste jag inte riktigt. Men jag sa det och sen blev du rastlös och ville tillbaka och känna den där jorden under fötterna de myggfyllda kvällarna och den krossade kärleken till trots. Du visste att du var tvungen att vänta till nästa sommar men dina tankar var redan där och jag fick vara ditt syre så länge och det var så jag plötsligt kände mig, som din luft bara. Ner i dina lungor och sen ut igen och hoppas på att du skulle andas mig tillbaka. Syret hade tagit slut hos de andra och du var tvungen att överlappa för att du skulle överleva och det sa du, men nu hade du lekt av dig för du hade förlorat tron på kärleken, ja på hela mänskligheten, så varför inte ge efter för sagan och sitta nätterna långa och kolla på de självlysande insekterna, för så länge motljuset var kvar så var det så himla vackert. "Då får vi inte låta det slockna då", sa jag. "Poet", sa du bara och jag kände mig stolt men jag såg ändå att du egentligen ville sitta någon annanstans och jag undrade med ens om det överhuvudtaget fanns någon plats för dig att sitta. Du längtade tillbaka men det var vackert här så länge - så länge syret räckte.

Nässlorna blommade vid diket som av någon märklig anledning fortfarande var surt och fuktigt trots den ovanligt varma sommaren. Vi vandrade hem från badet likt utomjordingar med vår lustiga sommargång. "Det blev aldrig något paradis", hade du sagt där vid diket som en sorts sammanfattning av allting och jag hade hoppats på att de lysande insekterna skulle komma flygande och rädda kvällen igen innan hösten kom. Nässlorna blommade som aldrig förr och det luktade sådär fränt som grova och träiga nässlor gör där de i ensam majestät står i slutet av sommaren. Jag fattade som vanligt ingenting men du höll i alla fall min hand.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Arvid Jurjaks 28 dec 2002 12:08