Jag är en julhatare

Ja, det är sant. Jag är en så kallad "julhatare". Jag har gjort en del test i diverse dagstidningar, och alla visar på samma sak: Jag är en skinkvägrande, hyacintallergisk, Arne Weise-motståndare som vägrar besöka ett enda varuhus decembermånad, som inte tar en julsångston i min mun och som helst skulle "fira" jul någonstans i närheten av ekvatorn.

Jag har just nu i skrivande ögonblick genomlidit årets, för mig, mest psykiskt påfrestande dag. Olika, mer eller mindre fanasifulla, öknamn ropas friskt i huset mot mig under denna så kallade fridsamma högtid. Pubertal och "så jävla speciell då", är två av dessa. Jag undrar lite över detta, för det är ju så, att i vårt svenska samhälle i dag, måste man helt enkelt älska julen, och hysteriskt slösa bort all sin tid på att hitta julklappar åt släktingar man ändå hatar, göra en massa kötträtter helt plötsligt har alla som man trott var inbitna vegetarianer glömt bort all sin moral ingen vill äta, förutom de små halvbrända prinskorvarna som alla klämmer i sig, julstäda eftersom de där släktingarna som man aldrig träffar annars ska komma, eller bara för att "detheltenkeltskavarasåförannarsärdetintejul".

Jag tycker att alla ska få fira jul som de själva vill, men egentligen så har man ju inget val. Eftersom julen är så fruktansvärt betydelsefull för alla andra i sin omgivning, så blir den ju automatiskt det för alla. Jag bara önskade att jag kunde slippa julstressen, och bara ta det lugnt. Slippa de där släktingarna som man bara träffar för att det är tradition och för att "det är ju synd om faster Berit", slippa Kalle Anka, som faktiskt ingen tycker är rolig utan ses för att det bara ska ses, slippa allt kött och slippa allt så kallat "köttsubstitut" som raskt slängs ihop två timmar innan julbordet för att någon obeservant minns att det finns en stackars vegetarian i huset. Jag vill bara umgås med mina vänner, som jag faktiskt har valt att umgås med, äta en pizza eller något annat som är gott, dricka en vinare och ge en väl genomtänkt julklapp var åt de jag har för tillfället har valt att spendera min dag med.

Fast, detta är naturligtvis en utopi. För jag ska ta om tre eller fyra gången av det som julbordet bjuder, skratta högt när Kalle anka slår sig för 23:e gången, digga Arne Weise skarpt fast han kollar i kors av allt smärtstillande han tar och egentligen skulle må bäst av dödshjälp och le milt och kvinnligt åt allt skojigt som händer när kusinerna bråkar och när de gamla fallfärdiga släktinar stånkar om att det var bättre förr. Och sen, ja sen kommer tomten. Mannen för naturligtvis är tomten en man i huset får leka god för en dag och dela ut klapparna som mamma i huset kämpat sig till i ett överfullt varuhus med skrikande ungar och stressade föräldrar. Och det är som nu ska jag ska vara glad och jävligt tacksam för alla ogenomtänkta julklappar jag får såsom lusekoftor och stringtrosor med Nalle Puh på. Eller varför inte ett presentkort på något välvalt gym?

Min poäng med detta är att ingen vet varför vi firar längre. Näst intill ingen firar Jesus födelse tro mej, detta är inget jag klagar över, och hur i hur många hus infinner sig julefrid och julmys, det som vi ända fram till den 24:e tror ska komma? Nej, jag har aldrig upplevt det i alla fall. Däremot infinner sig stressen, julångesten och besvikelsen över att inget någonsin bli som man tänkt sig.

Jag firade inte jul med min familj i år, och jag tänker inte göra det nästa år heller. Det är viktigt att ibland bryta mönstret och tänka efter över vad vi egentligen håller på med, och fråga oss varför vi egentligen firar och vad vi bör prioritera. Prioriterar du dyra julklappar och traditioner som egentligen bara är tvång, eller borde du kanske tänka efter lite, sakta ner och bara ta det lugnt ett år eller två, kanske gå på bio i stället och strunta i att du måste göra som du alltid har gjort. Kalla mig pubertal eller så jävla speciell, men jag tänker inte falla in i ett destruktivt mönster som gör det svårt för mig att överleva decembermånad.

Av Elin Thomasdotter Holm 26 dec 2002 11:29