Brevet

Huvudvärken väckte honom i vargtimmen, obarmhärtig och ohämmad till sin natur, som den varit alltsedan det fruktansvärda hände. Hamrande på varenda nervcell i hans alkoholindränkta hjärna, gjorde den klart för honom att somna om var inte att tänka på. Inte idag i varje fall.

Med oanade krafter lyckades han inta sittande ställning. Soffan, som agerat säng de senaste veckorna, försökte hålla honom upprätt. När rummet slutat att snurra och han bittert konstaterat att han ännu var vid liv, slöt han sig till att det nu var tjugofyra dagar sedan det hände. Det fruktansvärda, och inget skulle mer bli sig likt. Aldrig någonsin.

Han drog en hand genom det flottiga håret och lät blicken vila på den halvdruckna vodka flaskan som stod på bordet. Omgiven av cigarettfimpar, chipspåsar och plastförpackningar till snabbmatsportioner liknade den ett fyrtorn på ett stormigt och nedsmutsat hav. Näringsintaget hade varit enahanda och otillräckligt men det gav han fullständigt fan i. Han ville ändå inte leva längre.

Hjärtat skenade när han reste sig. Som det kunde göra när man inte sovit en hel natts sömn på flera veckor. Han mindes den obehagliga förnimmelsen från de omänskliga månader av nattvak som hade utgjort Elsas första år. Kolik, öronbarn, halsfluss ja jävlar vad flickan hade varit sjuk. Och nu skulle hon ha fyllt fjorton. Om inte...

Han begravde huvudet i sina darrande händer. Kroppen sökte pressa fram tårar, som för att lindra den smärta hans trasiga själ utsattes för. Men det var torrt. Som i en öken. Han hade gråtit slut på tårarna för flera dagar sedan. Sekunder, minuter, timmar eller veckor – han visste inte hur lång tid det tog, men till slut steg han över tröskeln till köket och satte kurs mot kaffebryggaren. Lite koffein skulle förhoppningsvis få igång de delar av honom som fortfarande fungerade. Bara ett litet tag, bönade han. Så att han kunde skriva brevet. Sedan skulle inget längre spela någon roll. Aldrig mer. Då kunde ridån gå ner. För alltid.

Han tog ner Ingrids skrin, som stod ovanpå vitrinskåpet i vardagsrummet. Detta hade varit en av hennes käraste ägodelar. Anledningen till att skrinet framlevde sina dagar på en så undanskymd plats var enkel. Hon ville inte att någon skulle titta i det. Hon ville inte att någon skulle röra vid hennes drömmar, åsikter eller önskningar. För det var vad som förvarades där. Eller rättare sagt, dagböcker, noveller, dikter och utkast till romaner. Det hade varit hennes stora intresse. Att skriva.

- Jag skall bara låna lite papper och en penna.

Han talade till skrinet, som för att försäkra det om att han inte tänkte läsa innehållet. Med en rykande kopp kaffe och ett ödelagt liv satte han sig vid köksbordet för att skriva ned de saker han aldrig hunnit säga. Han satte pennan till pappret.

"Jag vet inte hur eller var jag skall börja. Därför börjar jag såhär. Med ingenting. För det är just tomheten, vilken lever i min kropp och fjättrar min själ, som kommer till mig och mina tankar en stund som denna. Och den oerhörda saknaden efter er. Den tär på mig. Äter mig. Dag efter dag blir jag mindre och den större – saknaden. Jag känner att jag inte har långt kvar. För inte kan väl en kropp leva utan sin själ?

Då jag vill rikta mig speciellt till var och en av er har jag bestämt mig för att dela upp brevet i tre delar. En del till dig Elsa, en åt dig Ingrid och den tredje till oss alla tre.

Elsa:
Jag minns, som igår, när din lilla rödmosiga kropp letade sig ut ur det som under nio månader varit din förvaring och livsnödvändighet, din mammas kropp. Sköterskan räckte mig dig och med öppen skjorta och bart bröst möttes våra kroppar. Ditt snabba hjärta, mitt lite lugnare. Du skrek, men kom av dig när jag började nynna. Och jag var lycklig, så in i helvete lycklig.

Åren gick, men du förblev alltid den där lilla röda varelsen. Trots att du blev äldre. Trots att du ändrade utseende. Trots att vi gled ifrån varandra. Nej, förresten vi gled inte ifrån varandra. Jag tror bara att känslan av förlust infinner sig hos varje förälder som blir varse att deras barn står redo att upptäcka världen, utan hjälp från en myndig hand. Du var helt enkelt redo för världen, men den var tydligen inte redo för dig.

Jag älskar dig gumman. Fast du ibland kanske tvivlade på det. När jag tog dig hårt i armen då du inte lyssnade. När jag skrek åt dig då du inte ville sova. När jag inte fanns där då du behövde hjälp. Jag hoppas att du förlåter mig.

Ingrid:
Jag minns det som det värsta dygnet i mitt liv. Du låg där, skrek och vred dig i plågor och jag kunde inte göra något för att hjälpa dig. Inte ett jävla dugg. Alla hade sagt att det skulle vara så fantastiskt, men jag tyckte bara det var fruktansvärt.
Skriket, ja herregud. Det tycktes komma från en plats som ingen människa besökt. Ett avgrundskri i dess sanna skepnad. Jag kommer aldrig att glömma det. Men så kom hon till slut. Och visst var hon värd allt slit, alla vedermödor. Elsa, vårat kärleksbarn.

Det var väl först där och då som jag riktigt kände att jag älskade dig. Att jag älskade dig så mycket att jag ville dela resten av livet tillsammans med dig. Vi var så lyckliga då. Den lilla familjen med de stora visionerna.
Tiden gick och saker blev annorlunda. Jag startade eget. Det började gå bra. Jävligt bra till och med. Vi beslutade att du skulle säga upp dig från ditt receptionistjobb. Min lön kunde ju bära oss båda och mer därtill. Du skulle bli lyxhustru brukade vi skämta.

Det blev bra till en början, men mitt arbete tog mer och mer tid. Resor, möten och långa arbetsdagar gjorde sina försök att rasera vår lyckliga tillvaro. Och de lyckades sannerligen. Jag blev blind. Jobbet betydde allt. Du fanns ju hemma hos Elsa och familjeliv kunde vi ju leva senare. Karriär, hela tiden försöka att klättra ytterliggare ett pinnhål på den förbannade stegen, var det som betydde något.

Jag hade allt, jag hade er – dig och Elsa – den sanna lyckan, mitt framför mig hela tiden, men jag såg det inte för jag var blind.
Pengar gjorde mig blind.
Makt gjorde mig blind.
Åt helvete med allt nu. Jag vill ha er tillbaka. Jag vill börja om. Men det är för sent, alldeles för sent. För det kommer jag aldrig att förlåta mig.

Men trots allt Ingrid, så älskade jag dig. Förbannat mycket. Mitt stora misstag var att jag stängde porten till oss för ett förbannat jobbs skull. Jag hoppas att du förlåter mig."

Han rätade på ryggen, det knakade. Bara en liten paus innan han fortsatte med slutet. Fylla på kaffet och en liten morgonsnaps så att blodet skulle flyta lite lättare.
Han granskade det skrivna arket framför sig. Helvete! Vad hade han gjort? Han hade fått nycklarna till paradiset, men grävt ner dem och glömt platsen. Bara för lite, låt vara mycket, pengar och en karriär. Men de riktiga och viktiga värdena, livets essens, hade han vänt ryggen.

Det var ju också typiskt att det fruktansvärda skulle bero på hans egna åtaganden. En vanlig enkel middagsbjudning för två affärsbekanta, som han inte hade mycket till övers för. Ingrid hade hellre tillbringat kvällen med familjemys framför TV:n, för att försöka rädda lite av det som gått förlorat under åren. Hon förstod att det barkade åt helvete, men han var blind. Detta var bra för affärerna och skulle säkert bli roligt, hade han försäkrat.

Ingrid skulle tillreda sin speciella och omtyckta kycklinggryta, mer eller mindre mot sin vilja. Hon hade gått med på det men inte utan missnöje. Något som gjorde honom förbannad. Han hade skrikit åt henne att hon aldrig skulle ha haft råd med så fina kläder om det inte vore för honom, så nu var det dags att visa lite tacksamhet.

Det var det sista han någonsin skulle säga till henne. Ingrid och Elsa hade, under hans svavelosande svada, gjort sig i ordning för att åka och handla. När de lämnade huset kunde han se att de grät, bägge två.
Då var det som om något brast i honom. Vad fan håller jag på med, undrade han samtidigt som tårar letade sig nerför kinderna. Jag håller på att kasta bort mitt liv.
För vad? Ingenting.

Med en whisky i handen sittandes i soffan överlade han med sig själv och kom fram till att livet fortfarande kunde återvinnas. Han slog upp sin adressbok, ringde några snabba samtal och avbokade kvällens bjudning. Han satte sig med ännu en whisky och med en gryende tillfredställelse värmande inombords.
Han skulle börja ett nytt liv. Tillsammans med sin familj.

Det var i mitten på december.
Snön föll ny och graderna dansade kring nollsträcket. Regnet som fallit under natten hade gjort vägen till en spegel av sig själv.
De två kvinnorna, mamma och dotter, hann aldrig förstå vad som hände.
I den skarpa kurvan efter Shell-macken förlorade bilen fästet och for över på andra körbanan.
En långtradare mötte.
De hade inte en chans.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Mikael Gustafsson 23 dec 2002 11:04