Är EMU-debatten redan slut?

Efter att ha läst flera av inläggen som förespråkar Sveriges anslutning till euron har frågan smugit sig på mig. Erfarenhet av hundratals debatter om EU och EMU har lärt mig att det finns vissa säkra tecken på att debatten upphör, att argumenten är slut och det hela istället övergår i något som närmast liknar tro och predikan. Det säkra tecknet kan sammanfattas i begreppet "eurosvada".

Eurosvadan är en metod för argumentation som oftast är lika omfattande i antal ord som tunn i innehåll. Efter att ha lyssnat på, eller läst, en rejäl dos eurosvada förstår du kanske vad den som argumenterar vill, men inte varför. Det handlar om en sorts högre värden, så höga att de knappast är gripbara. De höjer sig över den vanliga skitiga verklighetens arbetslöshet, avregleringar och lagar. En text med riktig eurosvada kan man läsa om och om igen utan att riktigt kunna ta på vad den egentligen innehåller. Den är mer som en vaggsång som sakta gungar dig in i trygghet och värme.

Det finns vissa givna situationer när eurosvadan tar över, det är främst när någon som förespråkar mer makt åt EU eller ett inträde i EMU inte kan svara på mycket konkreta frågor på områden som nedskärningar, demokrati och välfärd. Då lämnar diskussionen osvikligt den typen av småaktiga argument och träder in i en högre värld av fred, samhörighet och mänsklig försoning. Riktigt varför det inte blir krig med valutaunioner eller varför vi känner oss mer som vänner när vi påtvingar varandra nedskärningar med EMUs stabilitetspakt framgår sällan. Men det är inte heller poängen, den är istället just att lämna den typen av trista världsliga frågor.

De senaste veckorna har vi sett en fullständig explosion i eurosvada. De vackra orden har inte vällt fram på detta massiva sätt sedan debatten inför folkomröstningen 1994. Det spelar ingen roll om det har varit Ulf Dinkelspiel, Marit Paulsen eller Anders Sundström som står för framförandet, eurosvadan har varit den samma, lika flyktig som vacker. Till och med folkpartiets specielle domedagsprofet, Carl B Hamilton, har nu fullständigt bytt argumentation. Inför eurons start 1999 levererade han surmulna ekonomiska hot om ränta, investeringar, tillväxt och arbetslöshet. Enligt Hamilton innebar det faktum att vi inte omedelbart inte anslöt oss till euron detsamma som att hissa pestflagg över Sverige. Nu blev det mesta ungefär precis tvärtom mot vad Hamilton och andra olyckskorpar kraxade för fyra år sedan. Därför har även de nu istället valt eurosvadans sköna rena värld. Nu avfärdar Hamilton ekonomisk argumentation och skriver hellre om Östersjön som ett fredens, eurons och frihetens innanhav

Orsaken till eurosvadan är inte svår att upptäcka. De ekonomiska argumenten för euron smälter samman som en snöhög i vårsol. Att diskutera dagens ekonomiska utveckling i euroområdet och länder som Tyskland, Portugal och Irland är inte så upplyftande för tillskyndarna av valutaunionen. Återstår gör eurosvadan. Förbered dig på en överdos.

Av Jonas Sjöstedt 19 dec 2002 09:12