Om vänsterns skuld

Efter Berlinmurens fall talades det mycket om vänsterns skuld till de olyckor som drabbade världen under 1900-talet. Det verkliga förhållandet är nog att vänstern genom de tyska socialdemokraternas krigsdeltagande i första världskriget har en viss skuld till 1900-talets olyckor.

Det är dock enligt min mening i första hand högerkrafterna som har förorsakat dessa olyckor.

Roten till det onda kan man med viss sannolikhet finna bland de händelser som utspelade sig under åren 1870 och 1871 under det fransk-tyska kriget. Hjalmar Branting visar detta på ett övertygande sätt i sin bok Socialdemokratins århundrade. Socialdemokraterna stod då för åsikter som skulle förbli gångbara också en bit in på 2000-talet. I ett upprop från franska socialdemokrater till tyska folket och särskilt till den tyska socialdemokratin i samband med utbrottet av fransk-tyska kriget skriver dessa följande: "Drag er tillbaka över Rhen. Må vi räcka
varandra handen och glömma de militära förbrytelser, som despoter låtit oss begå mot varandra. Låt oss tillsammans grunda Europas Förenta Stater! Tyska socialdemokrater, vi franska socialdemokrater räkna med visshet på att ni skall arbeta med oss på att förkväva hatet mellan folken, på allmän avväpning och på ekonomisk harmoni."

I ett manifest från Internationalens generalråd förutser Karl Marx nästan till punkt och pricka vad som skulle hända om Frankrike styckades det vill säga om Elsass-Lothringen inkorporerades med det tyska riket. Han skriver följande om detta: "De materiella garantier man ropar på - Elsass-Lothringen med fästningarna Strassburg och Metz - är onödiga, ty ett enigt Tyskland är alltid starkt nog att visa varje angripare tillbaka. Det strider mot tidens hela utveckling att lägga de nationella gränserna icke efter befolkningens egen vilja utan efter militära synpunkter. Sådant bär endast fröet till nya krig i sitt sköte. Men det
finns en tredje som gläder sig. Styckas Frankrike, så drivs det i armarna på Ryssland. Och då finns blott två vägar för Tyskland: antingen att göra sig till verktyg för de ryska utvidgningsplanerna, vilket varit Hohenzollrarnas traditionella politik, eller att rusta sig till det yttersta med tanke på ett nytt försvarskrig, men då ett med två fronter, ett raskrig mot allierade slaver och romaner. Sådana är de fredsutsikter som de hjärnuppmjukade storborgerliga patrioterna i Tyskland bjuder sitt land. I en helt annan riktning måste den tyska arbetarklassens krav gå. Dessa som bilda kärnan i de segerrika härarna, dessa som ljutit sitt blod på slagfälten, medan hustrur och barn hemma lider nöd, de kräver andra garantier, nämligen för frihet och kultur. De vill ha en även för Frankrike hedersam fred och den franska republikens erkännande. I den andan har redan det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet uttalat sig. Men tyvärr är det föga hopp om att dess
maning följs."

Av det här långa Marxcitatet framgår att man redan på Marx tid börjat anse att nationella gränser bör dras i enlighet med befolkningens önskemål. Det är märkligt att det skulle behövas mer än fyra års krig för att komma till samma slutsats det vill säga att varje folk har rätt till självbestämmande. Vänstern ville erbjuda Frankrike en hedersam fred istället för med Marx ord de hjärnuppmjukade patrioternas styckning.

Från dessa patrioters hjärnor härstammar nästan allt som var dåligt under 1900-talet till exempel militärism, nationalism, nazism, fascism, rasism och antisemitism.

Tyvärr skulle det tyska socialdemokratiska partiet inte följa den inriktning som Marx gav det vid Internationalens generalråd. Vid utbrottet av första världskriget beslutade partiet med Karl Kautsky i spetsen att ansluta sig till de "storborgerliga patrioternas" krig. Den 4 augusti 1914 upphörde det socialdemokratiska parti som hyste de åsikter som Marx stod för i fredsfrågan och den andra internationalen grundad 1889. Den tredje internationalen uppstod ur den antimilitäristiska vänsterns kongress i Zimmerwald 1915 Zimmerwaldinternationalen och grundades sedan 1919 som Kommunistiska Internationalen Komintern.

Det fanns dock socialdemokrater som handlade i Marx anda. Den direkt krigsvägrande oppositionen rymde Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht, Franz Mehring, Clara Zetkin med flera. Längre fram, från 1917, blev allt större delar av socialdemokratin öppet kritiska mot krigspolitiken och partiet klövs i två delar, majoriteten och de oavhängiga socialdemokraternaUSPD.

En av orsakerna till den olyckliga utvecklingen under mellankrigstiden var splittringen inom socialdemokraterna mellan majoriteten och de oavhängiga som senare blev kommunistpartiet.

Det socialdemokratiska partiet föredrog att samarbeta med de krigstida borgerliga samarbetspartierna och därmed möjliggjordes en tillväxt av de högerextrema partierna med nazisterna i spetsen. Eftersom såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna var ansvariga för krigspolitiken kunde ingen uppgörelse med denna politik komma till stånd efter kriget.

Efter vår tids värderingar borde samtliga krigsansvariga ha åtalats och dömts som krigsförbrytare. Hade de ansvariga straffats för sina handlingar hade det med all sannolikhet inte blivit något andra världskrig.

Av Yngve Karlsson 16 dec 2002 17:23