Tystnaden före stormen

När Daniel kommer in i rummet ser jag direkt att något hänt. Istället för att möta min blick med ett leende så tittar han ner i golvet och biter hårt i sin underläpp.

Klockan är närmare midnatt, men solen hänger som en fullmogen blodapelsin nere vid horisonten. Altandörren står på vid gavel, det är just före midsommar och myggen har ännu inte kläckts. Daniel vet att vi fortfarande är vakna, vi är alltid det. Johan för att han inte vill sova, och jag för att jag inte vågar.

Johan behöver bara titta på Daniel, och den 16-årige tanige pojken öppnar munnen för att berätta vad som hänt. Kortfattat. Bara ett par ord, men det räcker. Deras mor vill ta ut skilsmässa och deras far tappar greppet. När han hämtar hagelgeväret och riktar det mot sin hustru så springer Daniel. 300 meter och här står han nu.

Hans storebror Johans käkar är så hårt spända att dom i vilken sekund som helst kommer explodera. Jag ser hur kinderna börjar krackelera och jag undrar hur mycket klorin som är kvar i flaskan. Det är jag som får städa upp när det blir blodigt.

Men dom exploderar inte. Trots att jag kastar mig mot telefonen och vill ringa polisen. Nej, säger Johan. Han har gjort så förr, han har inte nog hårda ballar, han hotar bara. Ett släktdrag. Jag bönar och ber. Snälla, för fan. Nej.
Nej. Nej. Nej.

Jag bäddar upp extrasängen, låser altandörren, drar ned alla persienner. Går två varv och känner på dörrarna. Dom är låsta. Helt låsta. Det är så varmt. Kvävande hett. Jag hör hur Daniel gråter. Tyst. Står länge utanför dörren till gästrummet och lyssnar, vill gå in och trösta honom. Krama om den rädda lilla tuffa killen och lova honom. Allt. Men jag gör inte det och jag vet att han förstår. Förlåter.

När jag slits upp ur drömmen är jag totalt förvirrad. En hand puffar hårt mot min axel och sömndrucket sätter jag mig upp.

"Farsan är här, han är ute på bron", säger Daniel och stirrar på mig. Jag väcker Johan som blir klarvaken.
"Shhh, inte ett ljud" säger han. Helt i onödan. Jag andas bara in, hur luften hittar sin väg ut vet jag inte. Men han, som är där ute, börjar röra på sig. Han går nerför bron och jag hör varje steg han tar ute i gruset. Hör hur han mumlar högt. Luftintaget släpper igenom så många ljud att jag önskar det vore stängt.

Han snubblar till och svär. Alldeles nedanför fönstret. Nej, han är berusad hinner jag tänka samtidigt som han vänder tillbaka till bron och ramlar uppför den. Sliter tag i dörrhandtaget och känner att det är låst.
"Hallå, öppna", ropar han.

Vi rör oss inte. Daniel står kvar bredvid mig och jag sitter fortfarande upp i sängen. Kramar lakanskanten i mina svettiga händer.

Nävarna börjar slå mot utsidan av dörren. Trumslag som blir högre och högre. Till sist ekar det.
"Släpp in mig för helvete" vrålar han.
"Satans jävlar, nu öppnar ni!"

Tystnaden. Före stormen. Den går att ta på. Jag ber, till Gud, att han har somnat. Att han sitter därute på bron, med huvudet lutat mot räcket, tungt sovande. Det är så förrädiskt tyst. Snälla, andas tungt. Snarka bara lite. Dra ett par suckande andetag så jag vet att du sover. Jag försöker mana honom, per telepati.

När jag hör klirret förstår jag att det inte funkat. Källarfönstret slås sönder och glasbitarna sjunger när dom landar på källargolvet. Tre människor tänker samma tanke inom loppet av en tiondels sekund: är källardörren låst? Vi rammar nästan varandra när vi springer ut i hallen, rundar hörnet och ser att dörren är öppen. Från källartrappen hörs ljuden av fulla fötter som hittar trappsteg efter trappsteg. Jag kan inte hejda mig, utan hör hur min strupe snörs samman i ett högt kvidande. Daniel kastar sig mot dörren. Johan trycker på och i samma ögonblick som han vrider om nyckeln så rör sig handtaget.

Mitt hjärta stannar. Slutar att slå. Börjar först slå igen när jag inser att vi hann låsa. På andra sidan dörren står han och sliter i ett handtag som inte går att öppna. Han rycker och sliter, skriker och förbannar. Vi står där och ser hur han förgäves försöker öppna. Det går inte, och lättnaden sköljer över mig. Ännu mer lättad blir jag när jag hör hur han tumlar tillbaka nerför källartrappen.

Vi tassar in i köket och sätter oss ner vid bordet. Säger ingenting. Bara tittar lite på varandra och lyssnar till hur han rumsterar om i källaren. Finns bara en massa ved där, och lite målarfärg. Johan sätter på en kanna kaffe och jag längtar så efter dom cigaretter jag lagt mig av med.

Vid första klunken kaffe så händer det. En dov smäll. Jag sänker koppen, tittar på Johan och Daniel. Frågande. En smäll till. Ännu en. Vad är det som händer?

Han har hittat vedyxan och håller på att slå sig in genom dörren. Han är stark och innan vi hunnit dit för att titta har eggen redan slagit upp stora jack i den tunna trädörren. Jag vrålar högt, tappar lakanet och har aldrig varit mer naken. Daniel sliter i min arm.

"Altandörren", skriker han och jag springer. Har aldrig sprungit så jävla fort i hela mitt liv. Vräker upp altandörren och flyger över plankorna, landar med mina bara fötter på det hårda gruset, men känner inte hur stenarna borrar hål på mitt skinn. Känner bara hur det brusar i öronen och vi springer runt huset, öppnar bildörren, slänger oss ner i sätena, låser igen låsen och jag vrider nyckeln fort fort fort.

Foten på gaspedalen. Den gamla saaben hackar och hostar. Da da da da da. Da da da da da. Kom igen för helvete. Starta. Pumpar på gasen, vrider nyckeln igen och igen. Ytterdörren öppnas och där står han. Håret på ända. Yxan i näven. En aura av galenskap stöter mot bilrutan så den nästan immar igen. Då startar bilen. Jag skakar så jag nästan inte kan lägga i backen. Händerna vibrerar när jag fattar ratten och börjar backa. Så sakta. Vägen är smal och jag vågar inte titta bakåt. Stirrar istället på mannen som står i dörröppningen och vrålar. Slänger ett öga i backspegeln. Måste hålla mig på lilla vägen, backar jag ner i diket är det kört.

Tiden försvinner ner i ett svart hål och när den återkommer är jag ute på stora vägen. Lägger in ettan, tvåan, trean, fyran och kör mot den stora blodröda apelsin som börjar att gå över i gult. När vi stannar några kilometer bort och öppnar dörrarna för att släppa ut det förbrukade syret är det tyst och stilla. Morgonen bäddar fortfarande in landet i sömn och bedräglig ro, för nu vet jag. Det kan vara tystnaden före stormen.

Av Lena Vikberg 04 dec 2002 14:47