Då slocknade ljuset i hennes ögon

Ni har inte sett ljuset slockna i hennes ögon. Det har jag.
Jag har en 15-årig dotter. Som blev bästa vän med en asylsökande flicka från El Salvador. Genom henne kom hon i kontakt med andra asylsökande. Hon fick inblick i mänskligt lidande som hon, ett tryggt svensk barn, inte ens i sin
mest fruktansvärda fantasi kunde tro var sant.

Men hon fick även mycket glädje av dem. Skratt, vänskap och värme. Och tacksamhet för att hon var född i Sverige, ett land där människan respekteras och är trygg.

"Mamma", sa hon till mig, "de kan skratta och sjunga trots allt det hemska de har upplevt, för de vet att de är i säkerhet i Sverige."

När avvisningsbesluten kom, rasade hela världen för min dotter. Hon kunde inte förstå hur hennes land, som hon var så stolt över, kan behandla människor så illa.

"Hur kan de skicka tillbaka dem när de vet allt deras lidande? I döden?" frågade hon.
"Gör nåt", skrek hon till mig med anklagande ögon.

Vi började en kamp. En utsiktslös kamp. Vad vi än försökte så var myndigheterna och regeringen obevekliga. Då slocknade ljuset i hennes ögon.

Några säger att jag är en tapper människa som kämpar för dessa asylsökande. Men sanningen är mycket enklare och inte alls heroisk. Sanningen är att jag kämpar för min dotter, och för att ljuset skall komma tillbaka i hennes ögon, att hon återigen kan tro på sitt land och dess beslutsfattare. Sannigen är att jag är en egoist, lika stor som alla andra, för jag vet att när dessa asylsökande lämnar landet, då har en 15-årig svensk tjej, min dotter, för alltid förlorat sin tro på sitt land.

Av Katalin Abrahamsson 02 dec 2002 10:33