Den första minns man alltid

Min första var stor. Här kan du sluta läsa för det handlar om något så trist som bilar. Förlåt om jag lurade dig, kära läsare, genom att ta till associationsknepet...

Skrothögen.

En röd Opel Rekord coupé, årsmodell -54 tror jag det var. Med svart tak. Kostade 1000 kronor. Jag hade just fått körkort. Körde för en bilskola i Umeå på vänstra sidan, men körde upp på den högra. Det gick hur bra som helst eftersom jag var född med högertrafiken i Finland.

Vilken frihetskänsla! Motorn var ny, men resten hölls nog endast ihop av luftens yttre tryck innan jordens dragningskraft tog överhanden. Det gjorde det inte ännu men lyfte man på mattan i framsätet syntes gatan rusa fram därunder. Den mattan var bra mot golvdrag och praktiskt bara att lyfta när askkoppen skulle tömmas. Växlarna hoppade ur ibland, en gång var tvåan den enda som funkade och då om någon höll i spaken. Fixade det med ett gummiband som drogs till askkoppen i de fall medpassagerare saknades.

Hade glömt att besikta den, det fanns roligare saker i livet. Tillsist måste den ju inför granskarens argusögon. Tyst och sammanbitet synades bilen i alla skrymslen och jag stod bredvid och led. Hårdhjärtat slog han på ramar och balkar och plåtar och skrev koncentrerat i sitt papper. Det blev visst inte färdigt med det, det blev fullt, så han tog ett till. Insåg stundens allvar, bilen som fört mig så snällt längs Västerbottens allra vackraste vägar skulle inte göra det mera. Det blev körförbud. Med sorg i hjärtat körde jag den till en skrotfirma ute på vischan. 200 spänn skulle jag få. Det som däcken hade kostat mig. Tror de jag är ett nöt? Körde därifrån och bad en kille jag kände sälja den så jag skulle få ut lite mer. Efter en tid såg jag den rulla på vägarna i Umeå!

Motsatsen.

En vacker sommardag stod en orange bubbla och solade sig i ett skyltfönster på Motorcentralen... Hade sökt en ny begagnad bil. Men detta! Detta var en Volkswagen jubileumsmodell. Årets modell 1972, det år VW tillverkat fler bilar än Ford och till åminnelse av det tillverkat ett bestämt antal cabrioleer. Två hamnade i Sverige, en vit och den här! Kärlek vid första ögonkastet! Jag var forlorad. Måste bara ha den. Åkte hem till Finland, länsade bankkontot och smugglade ut den behövliga summan pengar i skon. Man fick bara föra ut en bestämd summa pengar ur landet på den tiden. Trippade upp till bilaffären och sade att jag vill ha dendär oranga som står där i fönstret. Kan ni vara snälla och köra fram den åt mig. De trodde mig inte, en 20-årig tjej som drömmer. Men när jag böjde mig ner och fiskade upp lapparna ur skon räckte det inte länge innan han fattade att tjejen menade vad hon sa. Bilen såg ut som en ananaskaramell. Splittans ny, svart inredning, taket åkte ner och så ut på vägen med håret i vinden.

I was the queen of the road!

Då slocknade hela bilen, stannade och sa inte ett pip. Bilförsäljaren kom springande och bytte en säkring till en större ! och efter det rullade den i 10 år med samma säkring. Till Stockholm med alla mina ägodelar när jag fick jobb på Kungsholmen. Öppnade bara taket, ner med alla grejer från studentrummet på Ålidhem, drog över locket igen. För att ingen obehörig skulle få igång bilen tog jag alltid ut strömfördelardosan.

Alla ljusa sommarnätter på hemväg från min pojkvän i Sundsvall. Mot norrhimlen som lyste igenom varje fiber i kroppen med kärlekens och framtidens alla löften medan jag skrålade för full hals i natten.

Tills den brann upp i uthuset pga skolelevers slarv med tobaksfimpar. Halva uthuset med bil brann upp. Fick en ny bil för försäkringssumman. Det blev en trist, grå, men mera praktisk Ford herrgårdsvagn, för barn och hund att rymmas i. Men folk formligen slogs om det sotiga vraket, där allt brännbart brunnit!

Nu har en bilfirma rustat upp den och håller den som en klenod i sitt förvar.

Av Solveig Sjöskog 28 nov 2002 09:31