Våfflor med slt. Del 2

Sju minuter i åtta stod jag på trottoaren. Trött efter en natt utan ro. Lättad över att snart få veta. Jag gick mot kaféet. Inget plingande. Jag ökade takten. Ingen kvinna. Jag kom fram. Lokalen var tom. De små runda borden med de vit- och rödrutiga dukarna på var borta, likaså glasdisken och den röda vimpeln, och av järnskylten, där det stått: "Våfflor med slt", fanns inte ett spår. Även skylten som suttit ovanför dörren var nedtagen. Kvinnan hade slagit igen kaféet och tagit allting med sig.

Tomhet.

Jag visste inget annat att göra än att gå till skrivarlyan och fortsätta arbetet med min roman.

Orden flöt inte längre lika lätt ur mig och ibland var jag tvungen att hota dem innan de ville fastna på arken. Sjutton veckor senare var i alla fall romanen färdig. Jag promenerade en sista gång tillbaka till lägenheten. Då jag närmade mig lokalen hörde jag åter det välbekanta plingandet. Ut genom dörren kom, inte kvinnan utan en man. Jag kände igen honom från fotografiet i trappuppgången, det var vaktmästaren.

- Goddag, sade jag.

Han hälsade.

- Vet du var kvinnan tagit vägen?

- Vilken kvinna?

- Hon som hade kaféet i lokalen, förtydligade jag.

- Lokalen har stått tom i många år och där har aldrig varit ett kafé under de tjugofem år jag arbetat i fastigheten.

Ett mörker sänkte sig över mig och jag famlade efter ljus när en röst närmade sig, det var vaktmästarens.

- Men om jag inte minns fel, fortsatte han, var där ett kafé långt före min tid och det sägs att kvinnan som ägde det dog av sorg sedan hennes man lämnat henne.

- Var bodde hon?

- Där, sade han och pekade upp mot min kollegas lägenhet.

Jag tackade honom och skyndade upp i lägenheten. Tåget avgick om en timme och det enda jag ville nu var att komma hem så fort som möjligt. Jag tog mitt bagage och skulle just gå då jag kastade en blick mot bokhyllan. Där, bredvid cigarrlådan, stod min kollegas romaner. De som så länge gäckat mig. I triumf tog jag ut en av dem och råkade samtidigt välta ner cigarrlådan. Den gick i bitar och de gamla fotografierna som vilat i dess inre spreds över golvet. Jag blev mycket förvånad när jag på ett fotografi fick se kvinnan jag mött på morgnarna. Hon poserade framför kaféet i en vit klänning och hon log. Järnskylten var bredvid henne, nu med texten: "Våfflor med sylt". En man stod bakom henne och den mannen det var jag. Jag? Jag förstod inte det jag såg. På fotografiet höll jag henne ömt om midjan, viskade något i hennes öra, fick henne att le.

En intensiv ångest, en smärta från ett tidigare liv grep tag i mig, fick mig att skaka. Var det jag som övergett henne, lämnat henne att dö av sorg? Jag tog min roman och lämnade lägenheten. Hade hon lockat mig med den försvunna bokstaven, vetat att jag inte kunnat undgå den? tänkte jag medan jag gick till lokalen.

Jag ställde mig framför det stora fönstret.

Väntade.

Så uppenbarade kvinnan sig i glasrutan.

- Förlåt mig! utbrast jag.

Ingen reaktion.

Tårarna, det undermedvetnas tidvattenvågor, rann nu nerför mina kinder. Jag sjönk ner på knä och bad om nåd men hon hade ingen nåd att ge.

- Jag gör vad som helst!

Kvinnan tittade på min roman och log: hon krävde ett offer. Jag lade romanen framför mig och tände eld på den. Lågorna åt orden, upplöste dem i rymden samtidigt som kvinnan sakta försvann genom glaset, blev till en skugga som alltid skulle förfölja mig. Vinden lekte med askan, spred den långsamt över trottoaren.

SLUT

Av Håkan Ahrling 27 nov 2002 09:20