Perry och persontransportören

Min tvillingbrorsa Larry var ett datageni. Slarvig och glömsk, men likväl ett geni. Efter att ha modifierat sin hembyggda materialtransportör hade han nu den första prototypen för persontransporter över nätet klar.

"Perry", sa han till mej "skicka skor och verktyg hit och dit kommer vilken nolla som helst att klara inom de närmaste åren. Att skicka folk är en helt annan sak. Tänk vilka möjligheter som öppnar sej".

Larry klappade stolt på den två meter höga och en meter breda metalllådan. Från ett rör på baksidan ålade sej en härva av sladdar och kablar vidare till de seriekopplade hårddiskarna.

"Äntligen har det blivit dags att testa den. Jag tänkte att du skulle få äran att bli den första människan i cyberrymden".

"Aldrig i livet", protesterade jag och mindes med fasa hur det sett ut innan Larry fått ordning på sina materialtransporter. Strumpor som kom bort och sen hittades missfärgade i telefonsvararen. Min elgitarr vars strängar snott sej stenhårt kring modemet och mängder av andra vilsekörningar. En del saker hade överhuvudtaget inte kommit fram alls utan bara försvunnit i tomma intet eller var de nu befann sej.

Men nu fungerade materialtransporterna perfekt, det måste jag erkänna.

Larry läste mina tankar.

"Jag förstår att du är orolig, med tanke på hur det var i början. Men projektet är helsäkert. Möjligtvis kan du få tillbringa nån timme därute, värre än så blir det inte."

"Varför åker du inte själv om det är så säkert?" protesterade jag trots att jag visste svaret på förhand.
Larry tog på sej sin överlägsna min.

"Därför att nån som begriper sej på datorer måste finnas här. Och då är väl du knappast rätt person. Kom igen nu Perry! Säg inte att du blivit gammal och feg."

Aj! Där trampade han på min ömma tå. Larry visste precis hur känslig jag var för såna argument. I nån mån kan även löftet om att efterskänka de 10 000 jag var skyldig honom ha spelat in.

Larry hade bjudit på pizza och cola. "Ingen alkohol nu Perry. Du måste vara fullständigt klar i knoppen".
Inte ens kaffe på maten?

"Kaffe är vätskedrivande, det är inte bra om du blir pinknödig på linjen. Fukt fördröjer digitaliseringen."

Efter nåt som var skrämmande likt den sista måltiden stod jag beredd att kliva in i transportlådan, klädd i yllekläder.

"Tjocka kläder är ett måste brorsan. Det är kallt därute. Och bomull och konstfibermaterial funkar inte. Såna material kan störa de elektroniska systemen genom att alstra en särskild sorts statisk elektricitet."

Det stämde säkert, men ylle mot naken hud kliar kan jag lova!

Vi lät pizzakartongerna stå kvar på soffbordet och gick bort till den blänkande metallboxen, eller persontransportören som Larry högtidligt kallade den.

"Sätt dej på bänken och håll i handtagen. Det är möjligt att det kommer att bli vissa vibrationer."

Jag satte mej och greppade stålröret.

"Lycka till", sa Larry och stängde om mej.

Dörren öppnades igen och Larry stack in huvudet.
"Du brorsan, jag har alltid gillat dej. Det vet du va!"

Så drog han ut huvudet igen, stängde dörren och gjorde ett par ryck för att känna att den gått i lås.

Det susade till, klickade svagt några gånger. Lådan fylldes av ett bländande ljussken. I nästa ögonblick erfor jag en hastigt accelererande fartkänsla, som om jag rört mej sittande framåt i en otrolig hastighet. Farten ökade tills det blev nästan outhärdligt och jag tvingades blunda, precis som jag alltid gör i berg & dalbanans nerförsbackar. Sen tvärnit! Ljusskenet hade försvunnit och ersatts av ett isande kallt mörker.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mej i en metalltunnel. Det gick inte att stå upprätt och att gå böjd var inte att tänka på med min långa veka rygg. Alltså gick jag ner på knä och började krypa. "Jävla Larry, han skulle hoppat på det där förmånliga erbjudandet om bredband så hade jag sluppit krypa omkring i den här gamla telefonledningen."

Plötsligt vidgade sej tunneln och jag såg en skylt; "FÖRLORADE EFFEKTER". Här fanns de grejer som Larry skickat, men aldrig kommit fram; några böcker, en kastrull utan handtag, ett par lovikavantar och min gamla yllemössa med tofs som morsan stickat! När mössan försvunnit hade jag knappast sörjt. Fulare mössa fick man leta efter, morsan hade aldrig varit nåt vidare på handarbete. Men i den svinkalla situation jag nu befann mej var jag glad att hitta både den och lovikavantarna.

Just en vacker syn! Den alltid så välklädde kvinnotjusaren, åtminstone före detta, Perry Knopp krypandes på alla fyra iförd yllekläder, lovikavantar och, som kronan på verket, en ful hemstickad luva. Fan, vad det kliade ! Tur att ingen såg mej i varje fall.

Jag hade inte mer än tänkt tanken förrän jag upptäckte ett par röda ögon framför mej. Och så ett par till. Och ytterligare ett par, alla fästa på behårade kroppar. Blickarna verkade skära rakt genom yllemössan och in i min hjärna.

"Datavirus!" Jag kröp ihop så mycket jag förmådde och hoppades att de inte skulle se mej. Antingen gjorde de inte det, eller så brydde de sej bara inte eftersom de fortsatte framåt. Jag också efter att hjärtat fått en stund på sej att slå lugnare.

"Ingen fara", sa jag till mej själv. "Datavirus har inte det minsta intresse av människor."

Jag kröp vidare med värkande knän och händer. Skulle tunnelfan aldrig ta slut? Till råga på allt började jag bli pissnödig trots Larrys försiktighetsåtgärder. För att inte tala om törsten...

Så, efter vad som kändes lika långt som en heldag på jobbsökarskolan, hände äntligen nåt. Tunneln tog slut och jag kunde ställa mej upprätt i en vidunderligt stor sal. Stor både till höjd och bredd, i det närmaste oöverskådlig. Så vitt jag kunde förstå hade jag anlänt till Larrys mottagardator. Snart hemma igen, 10 000 rikare, eller åtminstone mindre fattig. I tanken hade jag redan duschat, svidat om från yllekläder till nåt bekvämare och satt på favoritkrogen med en stor stark framför mej.

Larrys röst väckte mej ur mitt dagdrömmeri. Datormikrofonen stod på och ljudet läckte mellan programmen, precis som grannarnas röster genom de papperstunna väggarna i huset där vi bodde. Min bror hummade och pratade för sej själv, som alltid när han var djupt koncentrerad.

"Hm, hm. Här kommer Perry som ett brev med E-posten. Då är det bara att öppna inkorgen och plocka fram honom."

Två dova smällar ekade genom hallen när Larry dubbelklickade på musen. Jag kröp ihop på golvet, beredd att möta samma ljus- och fartfenomen som när jag skickats iväg.

Inget hände. Ett nytt dubbelklick, följt av Larrys röst.
"Varför ända in i går det inte att öppna den bifogade filen? Hm, hm..."

Jag hörde hur Larry muttrade och mumlade. Paniken dunkade mej i skallen med sin jättehammare. Tänk om jag skulle bli fast här nere i datorn.

"Larry, Larry! Jag är här! Ta ut mej!"

Men Larry bara fortsatte att prata med sej själv. Det var tydligt att han inte hört mina rop. Så föll min blick på två lysande skyltar. "INKORG" - "UTKORG" stod det. Vilken lättnad!

Det var förstås där felet låg! Leveransen fungerade bara om den bifogade filen, det vill säga Perry Knopp, fanns i inkorgen. Jag klängde mej över korgens kant och gjorde mej ånyo beredd.

"Hm, hm. Får väl prova att öppna filen via komprimeringsfiltret ", hördes Larry fundera högt.

"Lite krångligt, men så får det bli."

Av min brors nu betydligt muntrare tonläge förstod jag att saken var biff. Det skulle säkert dröja nån halvtimme. Att hämta E-post från komprimeringsfiltret var en rätt omständlig procedur. Inte för att jag själv gjort det, men jag hade hört Larry säga det till sej själv otaliga gånger där han satt vid datorn.

För att få tiden att gå började jag kolla av den inkommande E-posten.

Det var ingen särskilt upphetsande läsning. Bara några reklamerbjudanden som den snåle Larry aldrig skulle nappa på och så ett meddelande från en diskussionsgrupp för datanördar, som min lika nördige bror prenumererade på.
VARNING! NYA RÖN. VISSA DATAVIRUS SLÄKT MED KLÄDMALEN. JOBBA INTE VID DATORN I YLLEKLÄDER!

Yllekläder, tänkte jag och blev på nytt varse kliandet på min kropp. Yllekläder...

Jag vände mej om och såg hur röda ögon, håriga kroppar och vidöppna käftar närmade sej från alla håll.

Då hördes ett dubbelklickande! Tack gode Gud! Min välsignade bror hade kommit in i komprimeringsfiltret och var på väg att få ut mej.

"Larry! Sno dej på! Sno dej för Guds skull!" skrek jag och började slita av mej kläderna.

En kanonad av dubbelklickningar ekade genom hallen, men jag förblev där jag var. Vad sysslade trögskallen med? Larry insåg inte min belägenhet.

"Hm, hm. Det här förstår jag inte. Det verkar som komprimeringsfiltret låst sej på nåt sätt."

Jag hann bara få av mej mössan och den ena vanten innan monstren var över mej med hungriga blickar och vidöppna käftar.

Precis innan jag försvann in i mörkret kunde jag höra Larrys röst genom tuggandet:

"Åh fan, var det här i komprimeringsfiltret klistertuben jag skickade hade hamnat. Hm, hm..."

Av Anders Rörby 27 nov 2002 17:13