Paranormal dag

När man märker att något börjar gå snett, till exempel att man vaknar för tidigt, eller för sent, eller rent av att du slår upp ögonen överhuvudtaget, då är det lika bra att spänna fast säkerhetsbältet direkt och hålla tummarna för att dagen inte ska sluta med ond, bråd död. Om det är något som borde klassas som paranormalt så är det just de dåliga dagarna, dessa tjufyratimmarsklunsar under vilka det mesta, och då menar jag egentligen allt, går åt fel håll.

Efter den omtumlande upplevelsen i själva uppvaknandet och efter en relativt smärtfri dusch följer frukosten, som givetvis inte blir av då mjölken till den tilltänkta havregrynsgröten är sur, vilket i och för sig inte gör så mycket eftersom havregrynen i skåpet i sin tur av någon svårförklarlig anledning blivit fuktskadad. Och kanske går det även här att se en viss tur i oturen då den fruktansvärda hallonsylten i den stora ekonomiburken har gått och blivit tröttsam på grund av dess enorma användningsområde vid alla måltider. Gröt utan sylt är som bekant en icke allt för angenäm anrättning. Den slutliga dödsstöten mot frukosten kommer sen när den lilla skalk bröd som i skåpet gömts undan som nödproviant har möglat sönder och samman.

Vi det laget är det lika bra att sätta tandborsten i käften, tandkrämen är givetvis slut, och leta upp de strumpor på golvet som luktar minst illa. Att under en veckas tid förneka att jag verkligen behöver släntra ner till källaren och boka en tvättid straffar sig givetvis samtidigt som allt annat tar en gemensam promenix åt helvete.

På väg ner till jobbet märker jag att jag inte får plats på gatorna i stan. Trots att morgonen är av det tidigt grådassiga slaget och de stackars kragar som vågat lämna hemmets trygga vrå är ganska få, så krockar jag givetvis med allihopa. Tjocka, paranta damer strosar långsamt fram mitt på trottoaren och jag får riskera mitt liv genom att gå ut i trafiken vid omkörningen av dessa kvinnovarelser. En del av dem väntar sig tydligen regn varför de har paraplyer som de viftar runt med i farlig ögonhöjd.

Väl nere på redaktionen till Blekinge Läns Tidning där jag praktiserar flyter allt på ganska bra och jag börjar undra om det kanske rent av var tillfälligheter allt det där jävliga som jävlades under morgonen. Men när det är dags för lunch bekräftas osanningen i det senaste resonemanget: Mitt kontokort är borta och har så varit sedan helgen, kommer jag fram till. I knappt en månad har jag varit stolt innehavare av ett betalkort, och redan har jag lyckats försnilla det. Det sista jag kommer ihåg av det var när jag i lördags köpte öl på ett råskinnshak här i stan. Det är förövrigt det sista jag kommer ihåg av kvällen överhuvudtaget. Något kallsvettig rusar jag iväg till pizzerian för att få mig något till livs tillsammans med Andreas och Ola.

Det faller sig helt enkelt så att den kära pizzabagaren glömmer bort min beställning och efter en halvtimme får jag vackert lomma tillbaka till redaktionen för att på fastande mage och med en gnagande oro över alla mina tillgångar, som faktiskt är kopplade till det försvunna kontokortet, knappa ihop dagens artiklar.

- Klart fan jag hade köpt nåra bärsa om jag hittat ett borttappat kort på bardisken, säger Hans när jag ringer för att få stöd.

Då är ändå Hans en ganska snäll kille.

På ett par timmar ska jag så skriva ihop två medelstora artiklar, vilket jag givetvis misslyckas med. Nyhetschefen, som korrekturläst den ena efter att jag ansett den vara klar, kommer in på rummet samtidig jag proppar i mig en över tangentbordet fettdrypande hamburgare. Han gillar inte vinklingen och jag spiller cola på skrivbordet.

- Ta det lugnt nu och så gör du klart den artikeln du håller på med, säger han myndigt.

Den andra får alltså vänta till nästa dag och han läser igenom den prioriterade artikeln utan att vare sig säga bu eller bä.

Vid fem ilar jag till mitt nästa jobb på TEMO där jag gör oppinonsundersökningar. Ja, jag har gått och blivit arbetsnarkoman. På vägen hinner jag tänka på den debattartikel jag skrev i somras om hur mycket jag hatade att jobba. Vad fan har hänt sen dess, tänker jag och snubblar in i telefoncentralen på TEMO. Givetvis måste jag byta dator ett antal gånger då all elektronik jag under kvällen sätter mig vid får för sig att gå i vild strejk. Slutligen hamnar jag i ett hörn bredvid ventilationssystemet där jag får genomlida fyra dånande och dragande timmar med sura kärringar i örat. Dessutom drabbas jag av artikulationsproblem vilket gör att jag inte kan uttala "r" korrekt.
- Ooa du dig för inbott?
- Va? skriker tanten i luren.
- Ooa du dig för inbott? skriker jag tillbaka.
- Vad fan säger du, pöjk?
- Bertil, jag hör inte vad skåningen säger, muttrar tanten till sin gubbe.

Jag är från Blekinge, tänker jag utan att säga något. Jag tar ett djupt andetag.

- Orrrroarrr du dig förrrr inbrrrrott?! försöker jag sen en gång till.

Mina "r" har plötsligt börjat rulla ohjälpligt. Jag börjar skratta och blir tvungen att lägga på.

Hemma stupar jag i säng. Jag ligger och tänker på hur jag ska ordna det med frukosten nästa morgon när grannarna ovanför börjar ägna sig åt avancerad älskog. Den kvinnliga deltagaren verkar överförtjust. Det finns inget värre än att lyssna till två gökande par när man själv drunknar i ensamhet. Samtidigt börjar min granne intill med sitt sedvanliga diskande. Det är någon sorts mani han har. Jag vet inte vem han är, eller om det ens är en han.

Förmodligen bor han själv, för jag har aldrig hört några röster därifrån, och det är mig en gåta hur en ensam man kan ha så mycket disk att diska varje kväll. Det pyser av trycket i kranen och tallrikarna skallrar. Skåpsluckor öppnas och stängs och kvinnan ovanför når något sorts klimax och jag undrar hur småbarnsfamiljerna i hyreshuset tacklar denna i det närmaste pornografiska upplevelse. Diskaren slutar efter en tre kvart ungefär och paret ovanför ägnar sig åt efteraktiviteter som att kissa ljudligt rakt ner i toastolen så det dånar i rören. Någon gång under natten domnar jag bort och försvinner tacksamt in en orolig sömn.

Tack, Gud, tack. Hoppas jag är immun mot dessa dåliga dagar en tid framöver nu.

Av Arvid Jurjaks 27 nov 2002 17:57