Lejonet och Apan

Apan satt i trädet och mumsade på sin banan.
Då kom djurens konung förbi, som han gjorde ibland och ställde frågor, som om han vore ett barn.
I varje fall tyckte apan det.

- Varför är du så förbannat ful? undrade djurens konung.
Han är konung över mycket, funderade apan.
- Du får fråga Gud.
- Va fan har han med saken att göra, undrade lejonet. Som tydligen inte hade några problem att svära i den Högstes närvaro.

Så får kanske en kung göra, funderade apan.
- Jo, han har ju skapat allt.
- Men du, sluta nu. Det är ju din mamma och pappa som har knullat fram dig, konstaterade lejonet.
Ful i mun var han också. Och förmodligen inte så smart.
Men man kanske kan vara kung ändå, funderade apan.
- Det står ju så i bibeln.
- Men va fan, Bibeln! Läser du sån skit. Pröva Ed McBain istället. Helvete, snacka om action.

Låg Ed McBain till grund för konungens värderingar?
Kunde vara förklaringen till att djungeln barkade åt skogen, funderade apan.
- Du svarade inte på min fråga, avbröt lejonet apans funderingar. Varför är du så in i helvete ful?
Apan smaskade i sig det sista av bananen.
- Jag säger bara en sak, försäkrade apan. Det är endast i betraktarens ögon som konstverket framträder.

Lejonet tittade förbryllat på apan. Han gillade inte långa meningar.
- Va fan menar du med det?
Men apan hade redan somnat.
Eller kanske sov han räv?
Han hade aldrig varit någon monarkist.

Av Mikael Gustafsson 27 nov 2002 10:49