Filosofisk övervikt

Jag har försökt att banta, mentalt förstås, men utan att lyckas. Det verkar som om hjärnans depåceller kan lagra hur mycket tankegods skit egentligen och mentala slaggprodukter som helst, utan begränsnning.

Men jag lider verkligen av denna övergödning.

Ämnesomsättningen, eller tankeomsättningen, förmår inte ta hand om allt som trängs i mitt arma huvud. Överskottet, det som jag egentligen inte behöver, både i form av minnen och gamla uttänkta tankar, låter sig inte tömmas ut någonstans. Det finns ingen tankarnas analöppning, så att säga. Hur ska jag då göra?

Leva i mental askes kanske? Begränsa antalet tankar, ransonera verksamheten i huvudkontoret? Meditera över tomhetens betydelse? Blåsa ut skiten med vrålhög musik? Eller ordinera svältkost för att strypa tankeförmågan helt?

Inget av detta låter särskilt lockande.

Jag kanske helt enkelt måste försona mig med att jag får härbärgera allt jag någonsin tänkt, känt och gjort i mina ständigt vibrerande nervsynapser, utan möjlighet till utrensning. Ja, förutom den där sista slutgiltiga utrensningen då. Utslocknandet själv. Och dit har jag ingen brådska.

Så jag har bara att inse; har man en gång "lagt på smarthullet" så får man vackert leva med sin fetma livet ut. Därför har jag ett tips till de ännu slanka och smidiga "mentaliteterna": välj noga ut det du tänker, lusa inte ned dig med lågheter, hav värdiga tankar, var värdig, lev värdigt!

Hälsningar från fet-"knoppen"

Av Lena Jovanovic 27 nov 2002 13:03