Våfflor med slt. Del 1

Jag lade ner blyertspennan på köksbordet och knycklade omsorgsfullt ihop det gula pappersarket innan jag slängde det bland alla de andra i papperskorgen. Orden, de som så länge bott inom mig ville inte komma ut i rätt ordning. Det var inte deras fel, de var alla rätt stavade, inte heller var det blyertsens, den var tillräckligt skarp för de vassaste sinnen, eller det gula arkets, nobelpristagare har skrivit på sämre. Jag sträckte mig efter ett nytt ark då telefonen ringde. Det var en kollega jag inte talat med på länge. Han skulle just göra en längre resa utomlands och behövde någon att se efter lägenheten.

- Jag har inte tid, förklarade jag och berättade om mina problem.
- Du kan arbeta i min skrivarlya, föreslog han, den ligger en kort promenad från lägenheten.
Jag tvekade och tog bort en vass intorkad ostkant som fastnat i handflatan.
- Där behöver du inte slåss med smulorna på köksbordet.
Jag antog erbjudandet.

Det var natt när jag anlände till lägenheten, en liten tvårummare på tredje våningen, och trött efter den långa tågresan gick jag genast till sängs.

Sju minuter i åtta nästa morgon klev jag ut på trottoaren och började promenera i riktning mot skrivarlyan. Ett svagt plingande, starkt nog att väcka min nyfikenhet, avslöjade en dörr som öppnades ett tjugotal meter längre fram. En kvinna kom ut genom dörren och ställde upp den mot husväggen. Hon placerade en röd vimpel i en hållare och försvann sedan in igen. En oval skylt ovanför dörren hängde ut över trottoaren och avslöjade att det bodde ett kafé därinne. Jag var nästan framme vid kaféet då kvinnan åter kom ut, nu dragandes på en otymplig järnskylt. Hon var klädd i svart, som om hon bar på en sorg: en välstruken skjorta, en fotsid kjol och ett par slitna skor som nyfiket tittade fram därnere och blygt försvann in under kjolstyget när min blick hälsade dem. Det korpsvarta håret var uppsatt i en knut i nacken, en alltför hård knut kändes det som. Hon var en skugga bland skuggorna, som från en annan tid och det enda som drog ut henne i ljuset var det vita förklädet hon knutit runt livet. Kvinnan ställde ner järnskylten framför det stora fönstret bredvid dörren. På skylten stod det: “Våfflor med slt".

Jag såg det felstavade ordet och undrade vart den försvunna bokstaven tagit vägen. Hade den torterats av de andra bokstäverna och flytt till ett annat ord, en annan mening. Eller var den bara morgontrött, låg kvar under täcket och drog sig, ovillig att stiga upp men väl medveten om det arga samtal från den stora bokstaven som snart måste komma. Eller hade den träffat en annan, sagt upp sig från jobbet och nu, yra av kärlek, skapade de nya bokstäver: vårdade dem, lekte med dem och skällde på dem, medan de sammansatta bildade ett allt längre ord. Det fanns många tänkbara förklaringar. Jag önskade kvinnan en god morgon och hon gav mig ett vänligt leende tillbaka. Leendet påminde om min farmors i hennes krafts dagar, då hon dagligen tvingades bestiga berg sedan farfar lämnat henne.

Skrivarlyan var en kub med kala ljusgrå väggar. Ett litet fönster var en tavla av himlen och nu var den blå. Skrivbordet stod som ett operationsbord mitt i rummet och jag var både kirurg och patient. Där skall jag med skalpell frilägga orden från hjärnan, tänkte jag, och varsamt leda dem till hjärtat för färgning innan de blinda som kattungar får möta världen. Jag var en uppdämd ordreservoar, försiktigt lättade jag på trycket och nu flöt orden ur mig. Jag tömde på ord och fyllde med tomhet, och slutligen var jag full av tomhet. Då var tavlan på väggen svart och plirande små stjärnor talade om att det var dags att gå hem. Jag promenerade förbi kaféet. En liten lampa stod i fönsterkarmen och vakade dämpat. Röd- och vitrutiga dukar värmde de små runda borden, den röda vimpeln slumrade på en glasdisk och innanför dörren sov järnskylten med den försvunna bokstaven tungt. I lägenheten åt jag en enkel måltid i köket och kände spisens ljumma eftervärme mot mina kinder. Jag vilade i det upplysta vardagsrummet, där böcker klädde en hel vägg, stod tålmodigt på rad och väntade. Och drömmen smekte mig trygg i det harmoniska sovrummet. Under natten fyllde jag med ord och tömde på tomhet.

Varje morgon sju minuter i åtta promenerade jag till skrivarlyan och varje morgon vid samma tidpunkt öppnade kvinnan kaféet. En morgon försov jag mig, väckarklockans hjärta hade slutat slå. Irriterad över spilld tid klädde jag mig snabbt och skyndade iväg. Då jag steg ut på trottoaren hörde jag plingandet från kafédörren som öppnades och såg kvinnan komma ut. Hon ställde upp dörren mot husväggen, placerade den röda vimpeln i hållaren och försvann in igen. Jag var inte många steg från kaféet när hon åter kom ut, släpandes på järnskylten med den försvunna bokstaven. Hon log. Jag hälsade och undrade samtidigt om hon också försovit sig. Dagen därpå steg jag upp tidigt för att ta igen förlorad tid. Det var fortfarande natt när jag sömnblind famlade ut på trottoaren. Plingandet från kafédörren som öppnades gjorde mig klarvaken. Det verkade som om kvinnan öppnade kaféet varje gång jag var på väg till skrivarlyan.

På kvällen ringde min kollega från Paris, där han tagit in på ett litet pensionat. Det lät som om han ringde från en lägenhet på andra sidan gatan, så god var linjen.
- Hur går det med romanen? undrade han.
- Utmärkt, svarade jag och skulle just utveckla mig då jag hörde honom hånskratta åt mig. Ett svagt, väsande och förnedrande hånskratt som bara ett tränat öra uppfattar. Istället frågade jag honom när han stigit upp på morgonen.
- Närmare halvsju.
- Precisera.
- Hon var tjugotre minuter över sex.

Tjugotre minuter över sex följande morgon öppnade jag porten och klev ut på trottoaren. Då kom plingandet. Jag promenerade i rask takt förbi kaféet utan att varken se åt eller hälsa på kvinnan. I skrivarlyan satt jag med en kopp kaffe och ögnade genom orden jag skrivit men jag var inte närvarande i dem. Blicken drogs till koppen med det svarta innehållet och jag tänkte på kvinnan. Vem var hon och vad ville hon mig? Hon stod mellan mig och orden och jag visste att jag inte skulle få någon arbetsro förrän jag talat med henne. Jag begav mig till kaféet. Det var stängt. Jag gick upp i lägenheten. Rastlöst vankade jag av och an likt en nervsjuk gnu. Plötsligt tog jag tag i mig själv, tryckte upp mig mot väggen och sade med allvarlig röst:
- Du har dina tider och kvinnan har sina. Det är inget märkvärdigt med att de sammanfallit!

Jag släppte taget, visste att jag hade rätt, och bestämde mig för att gå tillbaka till skrivarlyan.

När jag kom ut på trottoaren träffade plingandet mig som ett hårt slag i magen. Jag stapplade in i trappuppgången, kippade efter andan: korta och ansträngda andetag, längre och lättare, nästan normala. På väggen framför mig hängde ett fotografi av vaktmästaren med ett telefonnummer där det gick att nå honom dygnet runt i akuta ärenden. Detta var ett akut ärende. Jag rusade upp i lägenheten och ringde honom. Det var upptaget. Jag slog numret igen, signalen gick fram men nu svarade han inte. Jag slängde på luren och försvann in i köket, där stanken av härsket smör äcklade mig. Jag fortsatte in i sovrummet, där solkatter med vassa klor anföll mig och jag irriterades åter över att de tunga gardinerna inte gick att dra för. Jag flydde in i vardagsrummet, där mörka medeltiden rådde. Fönsterglasen vaktades av miljontals smutspartiklar, små nynazister som vägrade släppa genom ljus utan tillstånd. För att distrahera tankarna började jag leta efter min kollegas romaner i bokhyllan. Jag stiftade bekantskap med författare från hela världen, en laddad musfälla, små färgade glasfigurer och en cigarrlåda fylld med gamla fotografier. Men hur jag än sökte fann jag inte romanerna. De stod där någonstans, det visste jag. Jag kunde nämligen höra dem hånskratta åt mina blinda försök att finna dem.

Plötsligt ringde telefonen. Jag svarade:
- Ja...
Klick.
- Hallå? Hallå!
Inget svar. Personen hade lagt på när den hört min röst. Vem kunde det ha varit? Vaktmästaren? Nej, han visste inte att jag sökt honom. Kvinnan? Knappast, hon hade ingen aning om vem jag var. Min kollega? Nej, han var i Paris. Jag slöt ögonen och medan jag tog ett djupt andetag spelades en scen upp för mitt inre: det var min kollega som spanade på mig från en lägenhet tvärs över gatan och han hånskrattade. Jag öppnade ögonen. På telefon hade han hörts väldigt nära och jag visste ju inte med säkerhet att han befann sig i Paris. Jag smög fram till fönstret, rutan var smutsig och det var svårt att se ut ordentligt. Försiktigt öppnade jag fönstret och gjorde ett titthål genom att låta pekfingret ha ihjäl ett par tusen nynazister. Och tyckte jag inte att någon rörde sig i en av lägenheterna på andra sidan gatan? Var det min kollega? Det liknade honom. Nej, nu var han borta. Och fladdrade inte en gardin till? Var det...? Och där...?

Jag hade stått där ett bra tag när en blixtrande huvudvärk kom över mig. På ostadiga ben vinglade jag in i sovrummet och lade mig på sängen. Sömnen tog vid och lindrade något. Jag väcktes av månens bleka silversvärd som fäktat sig fram till mitt ansikte. Jag tog telefonen, ringde Paris och hade snart letat mig fram till pensionatet där min kollega tagit in. En tant, gråhårig på rösten, svarade. Jag beskrev min kollega noggrant för henne och hon kunde intyga att han bodde på pensionatet. Hon undrade om jag önskade tala med honom, det behövde jag inte. Sedan slog jag numret till vaktmästaren, inget svar nu heller. Jag begravde ansiktet i händerna, drog fingrarna långsamt genom håret och kände en unken doft. Först trodde jag att den kom från köket men förstod snart att den kom från mig: jag stank av svett, kläderna satt som fastklistrade mot huden och lukten från fingertopparna gav mig kväljningar. Jag gick in på toaletten och tappade upp ett bad. I spegeln möttes jag av ett blekt ansikte. Mitt eget. Jag klädde av mig, steg långsamt ner i badet och medan det varma vattnet omslöt mig förstod jag vad jag var tvungen att göra.

Av Håkan Ahrling 26 nov 2002 09:21