En luftlös soppa

Vissa dagar verkar det som om all luft gått ur mig och alla människor jag ser omkring mig, jag undrar varför och jag fattar inte, ja jag fattar helt plötsligt ingenting. Alla människor jag möter verkar också helt luftlösa. Vad är det som har hänt? Är det någon som vet?

Det enda som syns av substans i dessa luftlösa människor är grundlöst makt- och ägandebegär. Människor som vill bestämma över andra, manipulera, styra, spela ut andra mot varandra eller varandra mot andra.

Vid det här laget är det väl bekant för de flesta att människan är en slav under samhällssystemet, men det tåls att påminnas om återigen. Det tåls att påminnas om ända tills den dagen den stora revolutionen och revolten kommer, tills tillräckligt många tröttnar och bara sätter sig ned och protesterar eller går sin egen väg.

Tänk att få göra som man vill bara för en tid eller två tider, arbeta med det man tycker om att göra, ägna sig åt sina intressen, glömma alla räkningar, glömma alla samhälleliga plikter. Glömma arbetet som människan måste ha men inte vill ha, såvida hon inte går på samhällets bekostnad, vilket i sin tur oftast betyder att hon ändå varken har kraft eller medel att göra det hon önskar såvida de samhälleliga medlen inte består av fallskärmar och liknande avtal för högre bemedlade och värderade celebriteter och arter.

Var har all humanitet försvunnit, all värme? Måste alla alltid försöka tränga sig före, försöka vinna och vara först, störst, bäst och vackrast?

Jag ger mig ut på stan och där i trängseln möter jag knuffar från än den ena, än den andra. Ja, jag säger inte att jag är bättre själv. Alla har så bråttom och jag fattar inte varför eller vart. Knuff hit, knuff dit. Hur trevligt är det? Bara knuffarna säger hur mycket vi bryr oss om varandra i dagens fantastiska Sverige. Modell knuffning är kanske ett nytt sätt att avreagera sig på?

Vi lär våra barn att vara så fantastisk duktiga, så ambitiösa, så trevliga, så glada och så jäkla positiva. Allt för att lyckas i livet. Allt för egen vinnings skull. Allt för egen framgångs skull. Hetsar och stressar alla dessa små stackare så att de visar stressymtom redan i förskolan. Det är ju sanslöst. Och fruktansvärt tragiskt.
Var finns äktheten? Vi lär samtidigt våra barn och oss själva att man minsann inte kan tänka på andra eller ta hänsyn för då kommer man ingenstans här i livet.

Jaha, är det konstigt då att läsa stora rubriker om hur utskrivning av antidepressiva läkemedel ökat i rasande takt och hur många som tuggar i sig dessa piller? Är det någon som blir förvånad? Vem orkar leva upp till dessa märkliga krav?

Vissa dagar så undrar man ju faktiskt om inte alla de personer man möter som faktiskt uppvisar någon form av bubblande glädje, knaprar på just dessa piller. Det verkar ju vara receptet på framgång i dagens samhälle: Att vara glad och positiv och trevlig. Social kompetens. Det verkar viktigare än yrkeskunskap och kompetens.

Är det konstigt då att man blir irriterad när man ringer upp helpdesk på ett företag och får en helt felaktig information? Personen på andra sidan luren är visserligen oh så trevlig, men blev jag hjälpt av det? Och varför låter det som om hon vill avsluta samtalet så snart som möjligt? Kan hon tänkas vara stressad, får hon provision för att ta så många kunder som möjligt under en dag? Och hur trevligt är det då, och hur går det ihop: Serviceinriktad och trevlig, hon har hört en miljon gånger att kunden alltid ska gå i första hand, samtidigt ska hon beta av så många som möjligt på så kort tid som möjligt, driven till gränsen för vad den arma människan klarar av.

Jag har gjort en för mig ny upptäckt. Social kompetens innebär ibland att kunna linda andra runt fingret samt att kunna linda in orden så att dåliga och mindre bra saker ändå verkar bra på ytan. Att kunna linda, det är det som är grejen, den stora välbevarade hemligheten. Allt för att få det man önskar. Tyvärr så följer på den upptäckten också insikten om att detta är en kortvarig lösning som bryts ned i intet med tiden: Vinner och äger, stress och pengar, ljuset brinner och bränner, snart finns du inte mer.

Samhället har definitivt blivit konstigt och skaffat sig konstiga värderingar, eller? Annat var det på farfars tid, folkhemmet. Ja, det är väl ändå inte så konstigt att luften går ur en då och då, vissa dagar. Att allting bara tycks dåligt, grått, mörkt, kallt. Men nästa dag är ny dag, en dag när man någonstans funnit styrka att återigen se allting från ett nytt ljus, utifrån det positiva. Eller kanske så är den där nya dagen som verkar bättre, ett resultat av att man inte varje dag orkar uppleva det dåliga. Eftersom överlevnadsinstinkten får en vända tråkigt till att vara roligt.

Nej, nu lämnar vi den här luftlösheten och tankesoppan, vi struntar i den för vi orkar inte bry oss, för idag är en ny dag och vi går in i ljuset av den nya dagen. Amen.

Av Katarina Bergström 24 nov 2002 18:41