Carpe Diem - Vita Paradoxum, del 2

forts.

Jag hade åtminstone upptäckt dessa ihärdiga fotbojor som jag inte hade en aning om hur jag skulle bli av med. Fast om man vet vad man vill så har man kommit en bra bit på vägen. Fast var det verkligen det jag ville? Bli av med mina prestigebojor? Varför skulle jag gör mig av med ett beroende som fick mig att må bra? Det gällde att prioritera. Ville jag må bra eller ville jag leva med självinsikten att jag styr över mig själv och inte av något sjukt beroende? Men vad säger att jag inte kunde få både och? Insikter försvinner inte bara för att man bortser från dem. Jag kunde ju faktiskt leva i en drömvärld, bara jag vore medveten om det så att det inte gick över styr.

Tiden i denna stillastående värld hade tydligen inte varit helt bortkastad. Jag hade sannerligen skaffat mig en magnifik samling insikter. Man kanske borde leva i sin egen lilla värld ibland om man vill införskaffa sig sådana, men så värst mycket lyckligare hade jag inte blivit. Faktumet kvarstod att ju mer upplyst man är desto olyckligare blir man.

En konstigt sömnig känsla spred sig genom hela min kropp men det var väl lika bra det, tror nog inte att någon skulle ta illa upp om jag valde att sova bort resten av den här dagen. Jag gick långsamt mot mina föräldrars rum för att önska god natt, en slentrian innan jag själv gick och la mig. Där inne blir det alltid så konstig stämning, det var nog enda gången jag pratade överhuvudtaget. Vem vet, folk brukade ju ha för vana att vakna om man var för högljudd.

"Hade ni tänkt vakna snart eller?" sa jag högt och tydligt, precis som när man pratar med gamla människor som har lite svårt att höra. "Det börjar bli lite ensamt som sagt."

Jag gick in i mitt rum och la mig ner i min säng, precis som så många gånger förut. Som vanligt hade jag inget att se fram emot, så jag somnade direkt som alla andra kvällar. Men den här gången drömde jag inte, drömmar som annars varit mitt enda nöje. Istället kände jag bara en konstig känsla. Som om jag svävande flöt fram i ett beckmörkt vakuum. En varm känsla sköljde långsamt över mig och för en stund kändes det som om ingenting överhuvudtaget existerade. Plötsligt kände jag en kraftig stöt, som om en elektrisk urladdning smärtfullt gick in i min kropp för att sedan blixtsnabbt lämna den.

Yrvaken reste jag mig upp i en sjukhussäng. Runt om mig stod två läkare och hela min familj, visserligen många år äldre än vad jag mindes dem men dock min familj.
"Ni har sovit länge!" sa jag glatt.
"Du också," sa min mor. "I tolv år…"

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Tobias Andersson 22 nov 2002 16:32