Kent, kärlek och ett mördat barn

Herregud vilket tjatande det är om Kent här. Citat hit och citat dit. Nyfiken som jag är var jag tvungen att kolla upp den där gruppen och köpte en CD. Och jag kom på något jag glömt; hur koncentrerat uppgående i musik öppnar själen - på gott och ont.

På tisdagarna jobbar jag hemma. Samvetsgrant sitter jag och knappar koncentrerat på datorn i 6 timmar med en kort liten paus för lunch. Alltid. Nu skulle jag göra lite tråkig administration och tänkte sätta på en skiva.

Och jag blev kvar med texthäftet i hand. Och volymen blev högre och högre. Vilken euforisk lycka att stå och yla med i en bra svensk text. Ensam hemma. Stereon krämar på mer och mer. Min röst överröstar stereon hela tiden. Så här kunde jag stå i timmar när jag var yngre.

"Hör du mig?/Hör du mig?/ Kan du höra mig?/"

- Är det inte egentligen det som är poängen med att bo i villa, inser jag plötsligt. Att just nu kan - tack och lov - ingen höra mig. Och jag kan spela hur högt som helst. Hur har jag kunnat bo här så länge utan att utnyttja det.?

Och för en småbarnsförälder, efter amningsnätter, efter att ha delat säng med ljuvliga små bebisar, efter vaknätter och mardrömsnätter och vällinggörarnätter och blöjbytningsnätter och påkissningsnätter får vissa textrader en helt annan mening än vad som troligen var avsikten;

"Långsamt, långsamt, åh så långsamt/ så gled vi in i minnet, gömda längst bak/det som var du och jag/långsamt, långsamt, åh så långsamt/så vann vi våra nätter tillbaks"

Min inlevelse slår originalet när jag tar i så att rutorna skallrar. Här ska vinnas nätter tillbaka! Ja, vi har ju kommit igång riktigt bra och bättre ska det bli. Kanske skulle jag ta och plocka fram de där schyssta raffsetet jag köpte för ett tag sedan - eh, ja förra mellandagsrean var det visst - men ändå. Vem orkar sätta på sig något som man a ändå får ta av sig igen om det funkar bra och b som man blir sur om man får behålla på? Energibesparing är A och O för utarbetade småbarnsföräldrar.

Fast nu skiter jag i energibesparingen och tokdansar runt i vardagsrummet. Vilket härligt, hjärnlöst flöde bra musik skapar. Det liksom bara öppnar sig och allt det där jag så sällan hinner känna annars känns plötsligt på en gång. Såååååååååååååååååååå bra! Wow!

"Vi blev som dom andra/vi blev som dom andra" dundrar stereon och jag har hela tiden känslan av att det är ungefär jag och min man som är dom där andra. Och det är inte så dumt så jag tycker inte kent ska låta så ledsna för det.

Jag spelar fortfarande gitarr på ena benet när jag hoppar ut till köket för att micra mat och äta. Glad som en nyförälskad lärka äter jag och läser tidningen och gnolar.

Men det skulle jag inte ha gjort, jag var för öppen, för mottaglig. Skyddet försvann. Och det räckte för att den fulla innebörden av det jag läste skulle hoppa upp ur tidningen och slå mig rakt i själen. Treåringen. Ihjälslagen av sin styvfar. Stackars arma lilla barn. Så liten, så utlämnad. Ensam med en galen person. En många gånger större och starkare person med all makt. Som sparkade sönder hans revben, hans inre organ, hans tarmar.

Jag ylar igen. För att det gör ont, ont att tänka på, ont att ta in. Jag skakar, snörvlar och gråter. Så fruktansvärt rädd han måste ha varit den lille killen. Så förvirrad, så oförstående. På dagis fick han säkert lära sig fint bordsskick, att man ska vara en bra kompis och att man aldrig får slåss. Hemma blev han påpucklad av den som skulle ta hand om honom. Stackars arma barn, stackars barn, stackars arma lilla barn. Så oändligt ensam, så liten och så sviken. Försökte säkert göra rätt, vara lydig, krypa ihop och kanske försvara sig innan han dog.

Hur kan det få vara så här? För något litet oskyddat barn? Här i Sverige, där vi är så många som har det så bra? Jag försöker lugna mig. Han är död nu. Hans korta liv är över. Mina tårar hjälper inte honom ett dugg. Varför lyckades vi inte förhindra detta? Varför gjorde inte jag något? För denna pojke är det försent. Men det finns säkert andra små barn som behöver hjälp. Någonstans inte särskilt långt från mig. Men var? Och hur kan man hjälpa dem? Vet du? Gör du något? Vem gör något?

Gör något! Nu!

Själv snyter jag mig. Och går ner för att trycka ut kommunens blankett för att bli kontaktfamilj. Det är det enda jag kan komma på.

Men kanske... kan vi hjälpa ett barn lite... så kan du hjälpa ett annat barn lite. Och du och du och ni. Och sammanlagt blir det... mycket bättre. Och eftersom ingen kan trolla...är det kanske till och med... enda sättet.

"hör du mig?/hör du mig?/kan du höra mig?/allt det här är för dig..."

Av Anna Linusson 21 nov 2002 15:00