Fragment

Dessa ständiga fragment. Skärvor av ett ofullbordat tänkande och kännande. Uppflammade, slocknade, utbrända, men också; levande. De irriterar mig med sitt skavande och gnagande mot varandra. Aldrig blir de utfyllda, fullödiga eller ens löst sammanfogade. Bara ännu mer splittrade och fragmentariska. Den själsliga entropin tilltar. Hur ska jag någonsin kunna inrymma mig själv, omfatta mig i min totalitet?

En gång lovade jag mig själv att jag skulle bli en sann och seende människa. Och jag bad att priset skulle bli högt, så högt jag orkade bära, för att i märgen lära känna den fulla vidden av människoblivandets ångestdrypande process. Så jag gick med naivt öppna ögon in i mitt eget avgrundsmörker för att utmana min fördömda hjärnförmörkelse. Fragmenten blev då mina enda fästpunkter. Och därför börjar jag med dem - med skärvorna - inte i syfte att lägga puzzle och skapa helhet, utan för att kunna omsluta själva intets form med någonting, vad som helst som kan utgöra en markering, en gräns. Här i min önskade omöjlighet är fragmenten det som jag kan förhålla mig till och orientera mig efter, inifrån och ut, utifrån och in.

Försoning alltså, med min förhatliga inre splittring, med min personliga spricka. Inte ljuga bort den, inte förakta bort den, bara se den och bära den. Våga inse den. Då inställer sig vissheten att det är en kollektiv spricka, människans spricka, vår gemensamma krackelerade arvedel, som både är förutsättning och motsättning på en och samma gång. Den är både definitiv och infinitiv, ovillkorlig och villkorad. Den söndrar och punkterar allt vi tror oss med bergsäker förvissning veta. Det är meningslöshetens spricka, som sträcker sig in i människohjärtat och där tar sig gestalt i bristen, saknaden och den outsägliga längtan som driver oss till vansinne med sitt skavande och gnagande.

Det är rädslan som ofta söker denna bergfasta övertygelse. Rädslan vill hindra seendet, hindra insikten från att bryta fram. Rädslan vill med sin svala hand förskona mig från verkligheten. Den verklighet där det goda är det som förvånar, som är undantaget och mutationen. Plötsligt står det klart at friheten inte bor i våra drömmar och sagor. Friheten bor inte i en tvåa i stan, eller spelar golf på öppna fält. Friheten sitter och bidar sin tid, inne i den krampaktiga paralysen inför meningslösheten. Därför låter sig godheten hävdas endast som undantag, som tillfällig förvirring eller naiv nyck. Och ändå peka ut riktningen mot den existentiella kampen och säga: där ligger möjligen lösningen, men du tar den tillsammans med gift. Från och med nu är du ensam med din ensamhet.

Så, i tomhet och brist ställer jag mig i skrivandets tjänst, inte som vittne eller offer, utan som ren brist. Jag formulerar mitt sår och filar på min smulade oskuld. I den närvaro som stiger fram direkt ur språket framträder en gestalt, påtagligt nära. Orden andas på mig, meningarna tuggar på mig och sväljer mig i ett helt stycke. Hudlös står jag och skriver mig levande, dag för dag. Här har jag funnit den ultimata lidelsen. Den som stannar halvvägs och därmed aldrig låter sig fullbordas och avstannas. Den ständigt pågående processen, ett slags existentiell prepéetum mobile. Ännu är jag och splittret splittrade. Ännu roterar min förtvivlan och skuld som en molande degblandare i bröstet. Ännu trängs tankarna i min skalle och ännu drivs jag halvt vansinnig av mitt nyckfulla kött. Både reptilen och däggdjuret härjar vilt i min kropp och släpar runt mig som en trasa för att plötsligt, utan förvarning, dumpa mig någonstans, varifrån jag mödosamt reser mig upp och försöker orientera mig på nytt och få syn på min avlägsna stjärna.

Bidrag till Sourze författarskola

Av Lena Jovanovic 21 nov 2002 17:46