Drömmar

Jag söker inte längre ursprunget. Tvärtom, jag söker språnget. Ur-språnget, ut i möjligheternas fält. "Vad kan jag göra av min tid?" är frågan jag ställer mig. Och "Vad betyder min närvaro?"

Spelet har jag redan lämnat. Min markör står övergiven och flyttas inte längre på brädet. Inför tärningens utslag står jag orörlig, till hopens irritation naturligtvis. Men det rubbar ingalunda min balans. Jag har stigit av, lämnat scenen. För gott, bakom mig eller framför mig, spelar ingen roll. För jag har äntligen utsett mig en egen stjärna och den leder mig ut i otassade marker. En egen stig att trampa på, vad kan man mer begära?

Jovisst, jag har också mina sticksår i människohjärtat. De erbjuder fortfarande generöst sitt blödande vittnesbörd. Till vägledning. I skuggan av dem är mina ideal utställda. Fragmenten är det sammanhållande kittet. Resten är rymd och aska. Stoft är vad en kännande människa behöver. Stoft och drömmar. Drömmar som väntar på att krossas.

Så träder jag då fram inför mig själv, i klarhet, i korta stunder. Glimtarna som stroboskopiskt lyser upp min väg. En blixt, ett steg, ett språng. En dröm brister och seglar ut i ett stoftmoln, ut mot avgrunden. Så lätt det är ändå, att förlora.

Av Lena Jovanovic 21 nov 2002 15:50