Strax intill öronsnibben

Så omöjligt, så starkt.
Fantastiskt i fantasin.
En tand så förskräckligt ful.
En hand så sinnligt vacker.
Blicken, en vissling som vibrerar genom bådas kroppar.
Avståndet i närheten, bildar hjortron i skötet.
Längtan så stor att mötet uteblir.
Och endast en klang från hummande toner lever kvar,
strax intill öronsnibben.

En man på berget i sämjans ljus.
Plockar hjortron under skrovliga stenar,
dolda av blad med guld.
En längtan så gyllene, så blid i gryningen.
I väntan på dagens kraft som förvandlar de tokiga tankarnas tusenåriga stråkar till stoff.
Och endast en klang från viskande toner lever kvar, strax intill öronsnibben.

Att älska, att tvingas välja bort.
I samma ögonblick som ja-et offras pyser det sakta fram i en ånga som skälver av fruktan.
Får underläppen att smaka av metall.
Att älska, vem att älska så noggrant?
Vill jag.
Kärleken för vem?
För kärleken.
Och endast tystnad återstår strax intill öronsnibben.

Av Lena Sundgren-Brorsson 19 nov 2002 09:43