En djup saknad

Det silverskimrande gräset doftade svagt av honungsblom. I träden skrattade skatorna glatt åt skymningen som sakta lägrade sig över dalen. En ekorre kilade kvickt upp i en kal öde tall, mitt ute bland mossbeklädda stenar.
... Någonstans i bakgrunden hördes ett dovt mullrande, ett ljud som mjukt omslöt den ljumma kvällningen...
En lätt bris smekte min kind, jag blev varm inombords, ville lägga mig ner i det daggvåta gräset och låta dofterna smeka min kropp, känna fukten tränga in i mitt inre.

Jag fortsatte att gå. Snart var jag framme vid detta väldiga vattenfall som bubblade och sprutade ilsket, skummande vattenmassor ner över den svarta bergväggen.
Jag slöt ögonen. Befrielsen grep tag i mig, lyfte mig högt, jag svävade uppåt, in i tystnaden. Vattenfallets dånande hördes bara svagt, bara som ett lätt sus, utanför mig.
Tidlösheten omfamnade mig mjukt. Vi stod där, tiden och jag, lika stilla.

Ett skrik upplöste greppet, kastade mig tillbaka till verkligheten. Vattenmassorna forsade och sprutade som innan, men inte lika främmande. Vi tyckte vi kände varann nu, vattnet och jag, skogen och jag. Det hade varit jag som skrek, tror jag...
Det hade blivit mörkt nu. En stjärna skymtade fram mellan trädtopparna, liksom kikade ner på mig, blinkade vänligt och log.

Jag fortsatte min vandring. Skogen blev tätare. Den viskade hemligheter i mitt öra, tisslade och rasslade, den lät en torr gren brytas under min fot.

Jag kom fram till en öppen plats där jag stötte på en man som satt hopsjunken på en sten vid en eld. Lågorna fladdrade svagt gnistor flög knastrande iväg, glimmade till och dog.
Elden avtecknade sig skarpt mot den mörka bakgrunden. Mannen syntes som en silhuett.
Stilla satt han. Jag tyckte elden ville sluka honom, den liksom sträckte sig längs benen mot hans ansikte som lystes upp.

Utan att se mig om gick jag in bland träden igen, lämnade mannen och hans eld bakom mig. Åter igen omslöts jag av skogens mörker. En uggla hoade nånstans långt borta. Plötsligt kom jag på att jag saknade något. Det var något som fattades, men jag kunde inte komma på vad. En djup saknad. Det oroade mig en smula. Det kändes tomt. Det fattades något i natten. Jag var på väg, men vart? Jag sökte något, något som inte stod att finna i stadens bullrande bland bilar och i havet av människor. Jag kom fram till en glänta och där var den, stor och rund hängde den där, omgiven av hundratals stjärnor. Den liknade en stor pärla omgiven av gnistrande diamanter. Då visste jag vad det var jag hade saknat i natten. Ett stjärnbestrött månsken.

Av Lena Dahlström 16 nov 2002 10:35