Varför tappar orden sin betydelse?

Och vem är inte sån?

I skolan fick vi lära ett tyskt ordspråk som på svenska betydde något om att skarpa ord skär vassare än svärd. Det var sche-ljud i början av varje ord. Vi strör ord omkring oss hela tiden men sållet de går igenom ändrar utseende kontinuerligt i takt med generationsväxlingen. Språket förändras ju och nya ord kommer medan gamla försvinner. Jag märker ju själv att jag som fyrtiotalist och dessutom finlandssvensk! har ett annat språkbruk än den yngre generationen. Ändå tycker jag inte det är något att skämmas för, att få ta del av olika sätt att uttrycka sig är enbart berikande. I Sverige heter det till exempel soptipp medan det står avstjälpningsplats hos oss. I Sverige sade man åtminstone förut att någonting var vansinnigt roligt. Jag baxnade först, för mig var ordet oerhört starkt och negativt.

Eller så kunde de svara när jag sade något: "Nämen, säger du det?" För mig betydde det uttrycket ingenting. Hörde inte människan vad jag sa eller tror hon jag står här och svamlar eller driver spektaklet med mig? Tror hon jag är efterbliven? Blev nästan förnärmad innan jag förstod att det bara var ett talesätt, en tom utfyllnadsfras.

Det gemensamma språket ger en känsla av samhörighet och samma uttryckssätt markerar: Jag är en i gänget, jag hör till och vill göra det. Finskan tar inte in engelska uttryck så snabbt som svenska språket gör. De förvandlar det till finska, medan vi anammar det engelska med hela hjärtat och svänger oss och varvar friskt med engelska meningar. Känner oss up to date !, internationella och inne. Ishockey heter inte ishockey på finska, inte heller kafé heter kafé som i många andra länder.

Naturligtvis isoleras landet som envisas med att hålla fast vid sitt sätt att översätta främmande ord. Men just detta har till följd att det finns många sätt att uttrycka en sak på finska som inte har någon motsvarighet i till exempel svenskan. Det gör finskan till ett rikare språk eftersom de genast formar om orden och tar dem i bruk. Att vara född i ett land med två etablerade språk med alla dessa inbördes olika dialekter är intressant, men jag lär nog aldrig förstå vad som talas i till exempel finska Karelens byar. Som för er måste vara likamed bortom Ural.

Nu har det gått inflation i ord som man knappast vågade uttala tidigare. Ord som slängs som skymford av personer som inte till fullo förstår dess innebörd mot personer som inte ens har varit i närheten av det de egentligen uttrycker. Är det för att tänja på gränser eller söka gränser? Som just nu ordet hora eller bitch. En hora tar betalt för sexuella tjänster och jag har svårt att tro att tjejer i gymnasiet ägnar sig åt det för att finansiera studierna. Ju oftare uttrycket används destu snabbare förlorar det sin effekt, det ser man ju redan. Vanliga horor har blivit mera accepterade och vanliga flickor som mobbas som horor reagerar inte längre mot att jämföras med dem. Det finns snart inga gränser för etik och moral i språkbruket att tänja på eller söka.

Av Solveig Sjöskog 14 nov 2002 11:15