Var är ni, mamma och pappa?

Det är nämligen förenat med fara. Att högt fundera över det jag nu tänker fundera om. Nämligen om mamma och pappa. Eller mamma och mamma. Eller till och med pappa och pappa. Det handlar alltså om föräldrar, och deras betydelse för våra barns syn på saker och ting.

Jag säger våra barn, trots att jag själv inte har egna. Att jag ändå väljer att kalla dom för våra beror på att jag, liksom alla människor, inte lever på en egen autonom planet, utan vi är alla en del av samma värld, där vi sida vid sida ska fortleva våra liv. Eftersom vi har olika behov och olika viljor innebär detta att vi ständigt måste kompromissa. Ge efter lite där, för att få tillbaka lite nästa gång. Förmodligen vill dom allra flesta att samhällsklimatet ska vara varmt och gott, problemet är hur vi ska få temperaturen att stiga.

För egen del har jag en ganska bestämd åsikt. Ett varmt samhällsklimat, i det lilla - vardagsnära - är för mig att vi månar om varandra och vår nästas väl och ve. Visst, det låter klibbigt sockersött och fläskigt klyschigt, men icke desto mindre, min övertygelse om att det är stommen för ett välmående samhälle, är grundmurad.

En av fyra elever uppger att dom blir utsatta för verbalt sexuella kränkningar. Varannan ung tjej är rädd för att gå ensam hem när det är mörkt. 16 procent av alla rektorer medger att det förekommer rasism på skolorna. Skolverket undersöker och kommer med jämna mellanrum med larmrapporter om det ökande ungdomsvåldet och vill nu att regeringen skjuter till pengar så att arbetet med etik i skolorna kan utökas.

Visst. Bra. Fine. Men var är föräldrarna? Var har dom hållit hus under ungdomarnas uppväxtår? Har dom kallt räknat med att det inte dom har hunnit fixa, det får samhället i övrigt ta hand om senare? Kanske vore det en bättre satsning av regeringen att skjuta till pengar så att arbetet med uppfostran i hemmet kan utökas? Så att föräldrar förstår att dom har ett ansvar? Så att dom förstår att läran om respekten för andra människor ska läras ut till deras telningar redan från när dom är små?

Och inte bara det. Föräldrar har även ett ansvar för sina barns hälsa. Att aktivera dom så att den galopperande barnfetman inte snart har blivit ett folkhälsoproblem. Ett folkhälsoproblem som inte bara drabbar den enskilde utan även samhället när hälsan redan vid unga år börjar svikta.
Skolans neddragningar av gympatimmarna sägs vara en bidragande orsak och det köper jag rakt av. Men barn har fortfarande ett ganska stort antal timmar fritid per dag. Som dom gärna tillbringar framför sitt Playstation, sin dator eller sin TV, knaprandes på en chipspåse och sugandes på en cola. Efter en middag som kanske bestått av ett Happy Meal på McDonalds.

Ni slumrande föräldrar måste vakna upp nu. Samhället kan inte ensamt fostra era barn. Det måste ni själva hjälpa till med. Så att ungdomar kan gå ensamma hem när det är mörkt, utan att ständigt riskera att bli gängvåldtagna. Så att Muhammed inte får rasistiska glåpord efter sig varje dag i skolan. Så att trettonåringar inte hänger ute på stan hela helgerna, packade på hembränt eller GHB. Så att Lisa i en ålder av 12 riskerar få hjärt och kärlskjukdomar. Så att vår framtid har en trygg grund att stå på tills vi själva har passerat bäst-före-datum och dom ska ta över. Så att dom kan lära nästkommande framtid hur man håller värmen.

Kom nu inte och säg att ni inte har tid. Det är enbart en prioriteringsfråga och prioriterar man inte bättre än så är det förbanne mig oansvarigt att sätta barn till det kyliga och hälsovådliga samhälle som ni föder fram.

Av Lena Vikberg 13 nov 2002 16:03