Sara-Lena skrev och grattade

Jag fick alltså ett brev från Sparbanken i Skövde, min gamla hemstad. En gång för många herrans år sedan öppnade jag mitt bankkonto där, som nybliven sommarjobbare vill jag minnas. Nu ville banken gratulera mig på min 30-årsdag och passa på att göra lite reklam för diverse pensionssparande. Nu har jag redan den saken ombesörjd, så brevet var rätt snart på väg ner i pappersåtervinningen. Då föll min blick på namnet som undertecknat brevet...

Det var ju hon ! Min första förälskelse... Plötsligt försvann verkligheten och en flod av minnen strömmade genom kroppen, Jag mindes människor, dofter, känslor från väldigt väldigt länge sedan...

Jag var åtta år gammal. Mina föräldrar hade sänt iväg mig och min bror på barnläger med frikyrkan där vi var aktiva.
Platsen var Rödån, jag tror det låg en bit från Hjo.
Med på lägret fanns det förstås även ledare och en av dem var Sara-Lena...

Hon och hennes pojkvän Peter tillhörde skaran av äldre ungdomar i församlingen men eftersom vår familj var relativt nyinflyttad så hade jag nog aldrig träffat dem innan.

Sara-Lena var den vackraste flicka jag sett och vi fick bra kontakt direkt. Nu var jag ju som sagt var åtta år gammal och ett barn blir som bekant inte förälskad på samma sätt som vi blir när vi är vuxna, men jag blev det på just ett barns vis. Kanske blev jag det till och med i både henne och Peter tillsammans, de gav mig uppmärksamhet när jag kände mig lite ensam och osäker bland de andra barnen för att jag var ny.

Resten av veckan tydde jag mig till dem hela tiden och den höjdpunkt jag minns mest, var när jag ensam fick åka med dem i Peters vita Jaguar och köpa godis i lanthandeln några kilometer bort. Jag kände mig som en kung...

Jag vet inte hur länge, men ett bra tag framöver satt jag varje söndagsförmiddag i kyrkbänken med familjen och hoppades få se dem komma till gudtjänsten.

Kom de kändes tillställningen riktigt underbar, kom de inte var den långtråkigare än någonsin förr... Ibland kom Sara-Lena ensam och då jublade mitt pojkhjärta av glädje...

Så gick åren och jag blev äldre. Det underbara sommarlägret fick lämna plats för nya upplevelser och minnen, det är ju sådant livet nu en gång är.

Om Sara-Lena och Peter hörde jag väl det vanliga "skvallret", att de gifte sig och fick barn och så vidare.

Tiden kom då jag lämnade både frikyrkan och Skövde bakom mig och under de sista åren har jag aldrig tänkt på dem... Förrän tre dagar före min trettioårsdag... Då jag fick ett brev med gratulationer från Sparbanken i Skövde, undertecknat med Sara-Lenas namn...

Troligtvis minns hon inte mig idag och antagligen är hennes namnteckning för-tryckt - men vad gör det?!

Det är ändå få förunnat att få en grattis-hälsning från sitt livs första förälskelse på sin trettioårsdag...

Och den flod av glömda minnen från en tid då jag var barn och ännu oförsörd och oskuldsfull, hade jag aldrig fått uppleva utan det där standardutskicket från Sparbanken...

Av Mattias Landgren 11 nov 2002 13:44