Han tiggde en kopp kaffe

Jag står vid Helsingborgs Central. Ska ta tåget hem till familjen, det var ganska länge sedan jag såg dem sist. Vi är många som väntar på Kustpilen, klockan är kvart över tre, studenterna ska hem från sina skolor. Det är lite kyligt.

En man går genom klungan av människor, jag hör inte vad han säger men jag ser folkmassornas svar, oftast skakar de på huvudet eller vänder sig bort, som från en pestsmittad. Enstaka ger mannen lite växel, jag förstår att han tigger. Han kommer allt närmare.

Han är klädd i ett par blåa jeans, militärjackan är uppknäppt och en brun blus tittar fram. Han är kortklippt och har vax i håret. Han är nog i 30 årsåldern. Inte alls en tiggare tänker jag. Antagligen någon med ett dåligt skämt...

Nu står han framför mig, han hänger lite med huvudet, han skäms. Jag känner igen skam när jag ser den. Hans röst stakar sig när han skall förklara, det är nog svårt att tigga tänker jag.
"Ursäkta..."
Jag tittar uppmuntrande på honom, såg antagligen ut som en idiot med mitt flin, det flin som var tänkt att vara uppmuntrande.
"Det är så att jag inte får mitt socialbidrag förrän om en vecka och jag undrar om... eh... om jag kan få lite växel för en kopp kaffe i kylan." Hans ögon tittar bort, vill inte se på mig, jag börjar känna mig skamsen för att jag har bevittnat en man svälja sin stolthet.
"Ja visst!" Aningen för högt, för gällt.
Jag tar upp min plånbok och häller all växel i min hand och ger sedan honom alla mynten, det kan inte ha varit mer än 40 kronor. Mannens reaktion får mig att må illa, han blir glad, rent av tacksam. Han stämmer fram ett tack och önskar mig en god helg för att vända sig om och gå mot utgången. Antagligen på jakt efter en kafeteria.

Jag står kvar, känner som om det är mitt fel att mannen var tvungen att tigga för en kopp kaffe. Kanske det var mitt fel. Jag har ju inte givit pengar till välgörenhet. Alltid tänkt på mig själv som en fattig student, inte insett att det finns folk som har det så mycket sämre.

Tåget kommer och jag stiger på. Jag ser på folk med sina Coca Colaflaskor och tidningar. Jag är på väg hem, men jag kan inte sluta tänka på mannen. Han sitter nog och dricker sitt varma kaffe, han tittar ut från fönstret och ser Helsingborg, en sen höst, 2002.

Av Naseer Alkhouri 10 nov 2002 10:55