Sisyfos med papiljotter i håret

Om man tar en kvinna och låser in henne i ett litet, litet rum - dock med välorganiserade lådor av väsentligheter - hur skulle väggarna se ut efter ett dygn? Skulle klösmärkena ha flyttat sig längre ner allteftersom detta dygn närmar sig ett slut? Skulle minnenas försvinnanden lindra och förblinda? Ett gulnat fotografi med min mor som barn - hur kan jag förstå?

Barnskriken skar sönder den osiga köksluften som små viggen roterandes i rök mot olika mål. Hängande gardiner, stående stolar. För övrigt ganska bra stil. Fladdrande gardiner, skrapande stolar och alla var samlade, sittandes kring det runda bordet.Mindre drabbade människor kunde nog lägga till orden "härligt med liv och rörelse". Måltiden blev inte tyst, utan ljud växte konstant fram ur små och stora gap. Uppifrån ett surrande inferno.

Mamman lade ifrån sig besticken och hjälpte de minsta barnet.

- Skära, skära kyckling - vem ska kycklingen smaka?

Hennes armar arbetade ryckigt över matbordet; strax sköt hon ifrån sig stolen och tog några steg mot köksbänken. Rörelser i vågor, intervaller, vågor, rörelser, åter och åter.

Mamman gömde sig bakom sina rynkade ögonbryn, gömde ögonen. Ingen kunde se in i de gröna. För hon ville inte.

Mättade magar ebbade ut från matbordet; detta återkommande livsmönster, detta livsviktiga utbyte av näring mot prestation. Det ekade i köket när allt skulle plockas undan. Kvinnan ville stanna kvar. Hon ville inte se de avslappnade kropparna i tv-rummet. Hon ville inte höra alla belåtna ljud, och ville absolut inte tillåta sig att tycka synd om sig själv. Så här var det för alla - alla i hus nummer 3, 5, 7, 9 och 11. Tvättstugans gemensamma klagosång vittnade om detta. "Alla" kunde inte begränsas till bara dem; kvinnorna som lät livet slänga dem som trasor flygandes över smuliga bänkar. "Alla" var tvungna att bli hela det förbannade könet, till och med skönsminkade badnymfer i sönderbläddrade veckotidningar från 1955.

Kvällen. Åter febrilt arbetande händer. Hitan och ditan. Åter och igen. Rörelserna var fysiska mantran och hon kunde känna behovet, nej tvånget, att röra sig så att hjärnan skulle fungera. Visst kunde hon sitta ner en stund och kväsa århundraden av nedärvda måsten. Och nog skulle hon kunna tvinga sig till att låta bli att visa ömhet till mannen genom att söka gräl, som om detta var det enda sättet att visa livstecken på. Visst-visst.

Hur många dagar hade gått sedan hon spräckte bubblan och såg ut på tillvaron i ren förskräckelse? 652 dagar sedan? 982 dagar sedan? Eoner sedan? Numera var hon inte längre förskräckt, bara besviken. Men besvikelser gror som potatisen i källarsäcken. Snart skulle en ny eruption ske.

Natt. Så mörk, så befriande. Ljuden var kuddiga, snusiga, grymtande och gnyende. Själarna var ute på långa flygturer till lek-landet, bil-landet, godis-landet, tv-landet, kärleks-landet... Kvinnan hörde allt det där och hon var vaken. Mamman i den stora sängen, som på dagarna bäddades och sträcktes ända tills femöringen studsade på den, grep tag i nattsärkens brösttyg så att knogarna vitnade. Hon fick panik. Tårar. Stelhet.

Natten har inga timmar. Natten är ett täcke som låter tankarna befria sig så att ingen kan se. Kvinnan låg i dess famn och grät. I vätan, som hon lät falla från sina sprängda ögon, följde alla "varför" ned mot halsen. "Måsten" trängde sig ut ur sina hålor, greppade tag i gamla drömmar som bara gav smärta, puttade ner illusionerna från deras högsta piedestaler för att driva dem alla ut ur denna kropp, som ännu inte kunnat släppa sin själ.

En liten, liten tanke på att det fanns möjligheter tickade högre och högre i hennes vänstra öra. "Kan, kan - du kan... Kan! Kan! Du kan... En ytterst liten muskel vid kvinnans mungipa spände sig. Från hjärnan kom samtidigt en förnimmelse av trygghet, små barns mulliga armar om hennes hals och summeringar av goda stunder - födseln av ett leende.

Snart kommer hon att soma med torrare ögon, svagt rodnande kiner. Själen kommer flyga genom huset, ut i trädgården där liljorna blommar. I tanken är hon fri. Kanske ropar hon efter sig själv med ett namn.

I 74 år kommer kvinnan lätta och landa, landa och återvända. Årstider läggs till erfarenheter, kunskapen blir till en ostronbank, inbjuder mig att öppna dess skal, finna en nyckel. Vågorna bestämmer när jag kommer att förstå.

Jag kallar henne Isa när jag sitter i hennes famn.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola

Av Annika Tildeberg 07 nov 2002 15:20