Kärleken till en man

Den 9 april 1940 blev Danmark ockuperat av tyskarna och två månader tidigare hade han fyllt sex år. När han fick se tyskarna komma marscherande nedför gatan där han bodde, blev han så rädd att han hoppade in genom ett stängt fönster som hans mamma precis hade tvättat. Den krossade rutan resulterade i att han fick sig en omgång med livremmen av sin far, och mat kunde han glömma den dagen.

Hans mamma födde 13 barn, varav tre dog i barnsäng, och de 10 syskonen fick bo i ett och samma rum. Hans pappa var alkoholist och en elak jävel som slogs och ställde till oreda vart än han drog fram. I tonåren miste han sin mamma och efter en brand fick de flytta in i ett gammalt svinhus. De sociala myndigheterna gav upp och misären beskrevs i tidningen, men ingenting hände.

Hans skolgång var sporadisk och blev långt ifrån slutförd. Istället gick han som lärling till konditor inne i Helsingör. Sedan fick han anställning som konditor och jobbade några år innan han tog med sig en av sina bröder över Öresund till Sverige. Han brukar skämtsamt kalla sig för båtflykting.

I Göteborg fick de anställning på Pååls. Han gick sedan vidare till Bräutigams, där han blev kvar en tid innan han öppnade eget konditori. Han träffade sin blivande hustru och de fick tillsammans tre barn; min storebor, jag och min lillasyster.

De tidiga timmarna och långa dagarna gjorde att han sålde konditoriet; han ville också vara mer med familjen och se sina barn växa upp. Han tog anställning som förman på Pripps nere vid Stampen. Där stannade han några år för att senare ta anställning vid Beckers färgfabrik. Också där som förman.

Efter några år började hälsan svikta; det började med magen, sedan hjärtat, lederna, synen och han fick även åldersdiabetes. Han blev tvingad att acceptera en förtidspensionering, vilket var en stor sak att komma igenom; han som gjort rätt för sig hela livet. Alla hans sjukdomar kunde lätt härledas till stress, fel mat och för lite motion. Hans oroliga själv lämnade permanenta avtryck i hans kropp.

Efter fem hjärtinfarkter och ett flertal operationer, står han fortfarande kvar tillsammans med den kvinna han förälskade sig i för drygt fyrtio år sedan. Kanske lever han på lånad tid, kanske är han av det sega virket som aldrig släpper taget. Hur som helst, så är han min pappa och den kärlek – och tacksamhet – jag känner inför honom är lika stor som den är självklar. Han är min moderna hjälte som hyser ett stort hjärta och alltid har velat väl.

Av Per Poulsen 07 nov 2002 12:17