Skolan belönar självförtroende

Catharina var min kompis och vi gick på Na-linjen tillsammans. Inte min allra bästa kompis, men en god kompis. Catharina kom in helt fel och fick dåligt på flera prov. Självförtroendet eroderade mer och mer. Redan när hon gick in och satte sig på ett matteprov i aulan visste hon att hon skulle bli sämst i klassen. Siffrorna hoppade runt och givetvis fick hon etta som vanligt.

I en sorts självmordstakt gick hon envist kvar trots att just de naturvetenskapliga ämnena var total katastrof. Sällan mer än 2 poäng på något prov. Klassen i övrigt var dessutom strålande inom humanistiska ämnen och låg alltid över Humanisternas genomsnitt då vi hade samma prov så inte heller där var det lätt att hävda sig.

Men i tredje årskurs började vi läsa psykologi. Detta var Catharinas ämne. Hon var otroligt intresserad och det var jag också. Vi satt bredvid varandra på lektionerna och pratade en hel del om det vi lärde oss. Själv hade jag förlåt ett visst skryt alla rätt på alla läxförhör och prov och Catharina hade bara någon enstaka poäng ifrån alla rätt. När det blev dags för betygsamtal så hoppades hon på att en fyra skulle blanda sig in bland alla ettorna.

Hon gick ut i korridoren för att tala med läraren och kom in med böjd rygg och med gråten i halsen. Det blev bara en trea. Ojdå, tänkte jag, här var det tuffa krav. Jag hade räknat med en femma, men skulle kanske bli tvungen att tänka om.

Men när det blev min tur att komma ut i korridoren att tala med läraren så fick jag till min häpnad och glädje ändå en femma.

- Men hur kan du ge Catharina en trea då?, frågade jag. Hon har ju haft nästan lika bra som jag på alla prov, hon borde väl få en fyra.
- Nej, men hon har inte alls varit lika aktiv som du på lektionerna, svarade läraren.
- Men fattar inte ens du som är psykologilärare att hon har ett så himla dåligt självförtroende för att hon har så dåligt i de andra ämnen?, sa jag ilsken, frustrerad och ung.
- Bara för att man inte törs säga så mycket i helklass ska man väl kunna få ett bra betyg.

Jag har ett så otroligt starkt visuellt minne av hur jag stod i den mörka korridoren. Med klädkrokarna till höger om mig och det mörkbruna stengolvet under mig. Och mitt framför mig stod läraren - en bra lärare - med det mörka pottklippta håret och den sträva rösten som brukade vara så trevlig. De mörksvartbruna ögonen, det osminkade rynkiga ansiktet med en vårta på kinden. Och hennes ansikte stelnade och rösten var farlig när hon svarade

- Skulle det kanske kännas bättre om du själv fick en fyra?

Och hur jag slog ner blicken och mumlade mitt nej och skrapade med foten och dröp av in i klassrummet.

Och jag förstod mer än någonsin att skolan inte lär solidaritet eller uppmuntrar åsikter eller eget tänkande. Man ska svälja ner kunskaper och sedan kräkas upp dem över en provblankett i precis samma form som man svalde dem, fullständigt obearbetade av någon sorts egen kunskapssmältningsapparat. Man ska ha ett gott självförtroende och lufta sina kunskaper på lektionerna. Och för övrigt ska man hålla käften.

Av Anna Linusson 05 nov 2002 12:53