Lancôme palette mix

om morgonen äts det ingen frukost. ett på eftermiddagen. det har inte blivit tio timmars sömn, men däremot febriga sju timmar av svettig slummer. mardrömmar, panik och våta drömmar om en man med svarta ögon.

rör mig in i dig och tycker om att vara där

då och då när jag sover, kan mitt hjärta slå så fort och banka så hårt att jag känner det igenom drömmarna och vaknar av det. bröstets crescendon: spända djurhudar som är på väg att spricka av trumpinnarnas infernaliska slag. och den där svårigheten att andas.

ingen frukost klockan ett på eftermiddagen. gör svart starkt kaffe och spär ut det med mjölk. baljorna java och hur hjärtat lugnas ner av första koppen, det ljumma lugnet, mjuka mötet i munnen och den stickande bismaken av metall. spik mot gommen. när jag tar de sista klunkarna av min andra kopp kaffe slår hjärtat lika fort och hårt som det gjorde under natten.

vid diskhon dricks vatten ur kranen. askkoppen diskas ur och torkas torr innan den ställs fram igen. mer kaffe lagas i en kastrull från mamma. svart svart ljuvligt kaffe, som skapar stirrigheten i kroppen. värken. känslan av brus. och liv.

and if a touch could never stop

jag sitter vid datorn och skriver kärleksdikter utan rim och rytm och som raderas lika fort som de skrivs. hans hud... nej, ta bort det. hans ögon... nej, ta bort. läpparna, munnen... jag kan inte skriva om honom - jag FÅR inte - för, gud - och nej! - gud, tänk om han läser!

men han har svarta ögon. och han spelar volleyboll, vänsterkant. hans kropp är alldeles hård. vi kan kyssa varandra som om det är någonting som vi har övat på. och jag tror inte att han är rädd för våldet inom mig.

-

när jag stiger ut ur duschen går jag in i huvudvärken och bestämmer mig för att klippa av mig håret. hämtar kökssaxen och framför spegeln ovanför handfatet i badrummet klipper jag av en decimeter. inte längre har jag hår till midjan, men det dansar över bröstvårtorna när jag går.

jag bär det i en knut i nacken. hög. full av brus. värker av liv. jag har inte ätit någonting än men lovat gå på arbetsförmedlingen för att söka efter "stimulerande" och "självförverkligande" yrken, där all "kapacitet" och all "talang" ska få sin rättmätiga plats. det skrämmer mig. istället sitter jag på tåget och dikterar rader, tyst, tyst, som ingen hör och som han aldrig ska få läsa.

rör mig in i dig

och arbetsförmedlingens neonskylt lyser blå i kvällningen, över turebergs torg fäller den sitt glitter om en framtid med en mening samtidigt som jag klapprar över kullerstenen i väldigt höga klackar. det står ett litet träbås och poserar som en kiosk mellan frukthandlarnas och blomsterpojkarnas tält och där köper jag det enda näringsintag som jag kommer att ge mig själv idag. en rulle menthos strawberry.

and on the tip of my tongue your kisses will drop like sugar tasting tears

långa steg, djupt inbäddad i huvudvärken, den långa mörka kappan fladdrar bakom mig och dansar runt vristerna när jag låter bli att gå på arbetsförmedlingen - hur kan jag be om en Mening? hur kan jag SÖKA den? hur kan Meningen vara sådant som jag ska kopiera betyg för och endast förtälja halva sanningen för, för att kunna få? hur kan jag förmå mig själv att ljuga för att få vad ni andra kallar Liv? - och istället går jag på kicks och köper en concealer för 295 kronor inklusive moms. lancôme, palette mix, 01. för imorgon kväll, på en libanesisk restaurang som har fått bra utlåtanden, i mitten av staden och i nattljus, ska jag sitta mittemot en man med svarta ögon och ljuga för att få ett liv.

men du vet hur jag ser ut. du vill fortfarande veta hur jag känns

-

kaffet byts mot öl. mina skolbetyg är fantastiska. femmor i staplar, i humanistiska ämnen likväl som i kemi och matematik. och hundratals universitetspoäng. sådant ska kopieras och skickas ut. jag har talang att visa upp. och är estetiskt lagd. kreativ. utställningen -99 sålde varenda tavla slut. och jag har förestått antologier, jag har designat framsidan till böcker, jag har varit projektledare för diktsamlingar och ja, jag har blivit publicerad. men jag lider. super. jag blöder. när han kysser mig vill jag att det ska göra ont.

and i don’t think you fear my pain. but i fear the meaning of yours

väl gömd i huvudvärken, med håret en decimeter kortare, andra ölen och det är redan kväll. plötsligt vill jag duga. räcka. inte vara mer än tillräcklig och nog. och inte som nu - så mycket att det svämmar över och rinner över golven, blod, ord, obehaglig sanning och kaos. trettio fyrtio cigaretter om dagen, menthos i rullar mot hungern, kaffe för värken, men med händer som är magiska, som flödar av kärlek, som kan få andra människors hud att börja brinna av brus. plötsligt vill jag inte vara så mycket, så mycket liv, så mycket blod. plötsligt vill jag vara bara en Tjej:

med täckjacka mot vinden, ingen kappa som fladdrar bakom henne när hon går. en sysselsättning, ett utseende, kanske en halv talang och två intressen. inte mer: what you see is what you get but i can smile for you, my love. och inte magisk, och inte dödlig, som nu.

oh i could wish for ordinary - would you like me more?

or i can move under your skin and make you ache for me;
my touch like angel wings, my punishment so furiously yours.

Av Annakarin Josefsson 05 nov 2002 09:37