Med farsan i bilen

Jag övningskör med farsan. Han tycker att jag är jobbig. Jag kan hålla med honom om det. Jag vet att jag kan vara jobbig, men han, min far som just nu installerar sig i bilen bredvid mig, är outhärdlig.
- Så fort bilen börjat rulla växlar du upp till tvåan.
Han säger alltid samma sak och jag känner mig tvungen att tjafsa tillbaka.
- Men det är väl inte nödvändigt.
- Om du hela tiden kör på ettans växel förstörs växellådan.
Farsan har så många olika teorier om hur bilen fungerar. När man lyssnar på honom känns det som om han vill få mig att tro att han är bilmekaniker. Det är han inte, han är egentligen läkare, en duktig sådan.
- Men... det var inte så jag fick lära mig på bilskolan. Man får ju krypköra på vissa platser, sådana som parkeringar... klämmer jag fram.
Farsan är säkert irriterad på mig nu. Han vill att hans lilla flicka ska se upp till honom, men just nu känns det alltför svårt.
- Kan du lyssna på det som jag säger? Man måste direkt växla upp till tvåan annars kommer du att lägga ut massor med pengar på bilrenoveringar.
- Som om du inte redan gör det! Men okej, nu åker vi iväg, jag bestämmer mig för att ge upp.
Vi hinner inte komma så långt innan han börjar igen.
- Tryck inte så hårt på gaspedalen, är du galen eller...?
Jag minns att jag har försökt förklara det för honom, men farsan fattar inte.
- Men jag vill inte att motorn dör mitt i en korsning.
- Vi har ju inte ens kommit ut till trafiken. Du måste lära dig att hantera bilen lite försiktigare.
- Det är precis det som jag försöker göra. Hasse på bilskolan sade att jag skulle gasa lite mer för att komma igång.
Farsan brukar reta mig och säga att Hasse är det bästa jag vet. Jag väntar spänt att han börjar...
- Visst får du göra det fast inte för mycket, säger farsan. Han låter lite uppgiven. Jag blir överraskad att han inte säger så mycket mer och passar på att ge igen.
- Får man fråga när du har hunnit bli den försiktiga medelmåttan?
Farsan verkar vara ordentligt trött på mig vid det laget medan min iver bara stiger.
- Måste du bråka med mig hela tiden? undrar han.
- Jag bråkar inte utan diskuterar, hugger jag av.
Farsan vill säkert att jag ska få dåligt samvete. Det är ett knep som jag känner igen.
- Att du jämnt skall ifrågasätta vartenda ord jag säger...
- Det är väl inte så konstigt, - lägger jag in. Farsan blir uppretad och svaret låter lite ironiskt.
- Jaha, du den perfekta, säg nu vad det är du menar?
- Minns du den gången då vi skulle åka iväg till Gävle och du hällde vit målarfärg i motorn istället för motorolja? Det gick ju inte att övertyga dig att du hade fel fast bilen rullade med hastigheten på tjugo kilometer i timmen.
Farsan säger ingenting. Han är förstummad och förmår inte att avbryta mitt utfall.
- Och sedan så finns det en duktig bilförare som sitter bredvid mig och inte har någon aning om var en katalysator finns!
- Jag är ingen mekaniker. Går bilen sönder då tar jag den till verkstan.
Det känns faktiskt bra att höra hur farsan börjar erkänna sitt nederlag.
- Vad gör du om bilen stannar mitt på motorvägen? - korsförhöret fortsätter. Jag försöker tänka ut min nästa fråga, men plötsligt hör jag hur farsan ryter:
- Då ringer JAG bilbärgningen!

Av Viktorija Heiskanen 03 nov 2002 18:19