Behov av bekräftelse

Självinsikt och konsten att se på mig själv utifrån är något jag inte kan hantera. Jag kan inte tänka mig hur andra bedömer eller synar mig.

Nej, det är inte så att jag springer runt och tror att jag regerar hela världens med min bästhet. Det är precis tvärtom. Jag sätter alltid mig själv som ständig tvåa. Det kvittar vad det handlar om. Så borde det inte vara. Inte alltid.

Vissa saker kan jag ha ganska bra distans till, jag kan till exempel säga att jag är en jävel på att välja gympaskor, eller att jag är sjukt bra på att övertala folk.

Men när det kommer till vanliga banala saker som självförtroende och hur jag tror att andra ser på mig, rent utseendemässigt, så har jag tappat all kontroll. Det har nästan blivit en galenskap. Det känns som om jag blivit besatt av bekräftelse och vill veta vad alla anser om alla.

Jag vill veta hur folk ser mig. Det låter kanske inte som ett problem och det är det inte heller, men det är något som tar upp mycket av min tanketid. Jag vill bli betygsatt och bedömd. Jag vill veta var jag står så jag kan förbättra mig.

Vad det beror på vet jag inte. Kanske beror det på att jag har fått för mig att utseendet är något viktigt. Viktigt för att få jobb, karrirär och kärlek. Eller kan det bero på att det har gått så långt så det känns okej att jag låter killar döma mig. Jag ser det som något okej, något som ingår i den spänningen mellan kille och tjej.

Så ska det inte vara! Något som säkert låter och är dubbelmoral är att jag hatar när folk kommer fram och berättar; Fy vad trött du ser ut. Får du inte sova ordentligt?

Sånt gör mig arg. Det gör så att jag vill slåss. Har jag inte bett om deras åsikt vill jag inte höra den. men om någon säger.
Oj, vilken läckerbit du var.

Då tar jag åt mig och vänder och vrider. Kan tänka på det länge, och kanske spara det och tänka på det när jag känner mig dålig.

Men om inte det är dubbelmoral, vad är det då? Jag vet fan inte ut eller in.

Av Hilda Lorentzon -Troell 03 nov 2002 09:14