Åttonde mars

Det var en usel sommar.
Hon längtade efter solljuset och värmen.
Det var en usel höst, men hon brydde sig inte om regnet.
Det var en usel vinter och hon saknade inte kylan. Hon saknade snön som kom och försvann.
Gatornas vita täcke ersattes av smuts som hundarna tog med sig in i huset.
Sedan fyllde hon år och maken ordnade en brakfest. Det var roligt att ta emot stora blombuketter som påminde om våren fast alla vårkänslor hade hon för länge sedan lämnat bakom sig.
Det var tråkigt att bli femtio. Hon kände sig gammal och rostig som grannens ensamma Volvo som fick övervintra på parkeringen.
Första snödropparna kom ovanligt tidigt i år.
Solen värmde inte ens och väntan kändes långdragen. Hon tittade på en röd ros som såg ledsen ut på bordet. Hon var varken feminist eller socialdemokrat, hon gillade inte fira sig själv som kvinna.
Det kändes bra att öppna vinflaskan. Även om man inte orkade masa sig ner till restaurangen skulle vinet lindra tungsinnet. Det blev mörkt så tidigt på kvällarna och det fanns inget att göra om man inte ville sova bort tiden. Livlösa träd som hon såg genom fönstret, dyster himmel, bleka konturer och influensa, allt det ville hon fly ifrån.
Den röda rosen som maken lämnade i morse kändes främmande. Hon ville slippa se den.
Husdoktorn hade säkert sagt att det var första tecken på vårdepressionen.

Av Viktorija Heiskanen 03 nov 2002 09:06