* * *

Dåligt väder ute. Kolsvart utanför trappuppgången. Lampan som vanligtvis lyser upp ett asfalterat stycke vid huset är sönder. Mörkret smyger in i korridoren och lägger sig på köksfönstret. Ljuset inifrån skär sönder nattens entoniga klädsel.

Det är en sen höst. Det blåser. Inga stjärnor syns, bara olyckliga moln som driver omkring. Skogens viskande berusar. Skuggorna tiger förrädiskt. Det känns som om någon följer efter mig. Jag känner mig övervakad. Utelämnad kan vara ett annat ord.
Konstigt nog är jag inte ensam.
Ensamheten. Den kan öppna portarna till helvetet.
Ensamheten kan säkert inte frälsa någon. Den känslan kommer inte från Gud.

Att söka sig till ensamheten är förbjudet. Att vara ensam är en synd. Det är synd om de människor som är ensamma.
Jag vill inte vara människa, andas jag ut. Jag vill skrika ut min ilska. Jag vill visa min vrede. Jag vill utmana din medmänsklighet.
Det är någonting jag saknar.
Jag är ensam som en mörk skugga vid dina ben. Jag finns samtidigt som jag upphör att existera. Ett kliv i nattens svärta tar över verkligheten och dagen försvinner. Klockan slår tolv. Ett sista slag för längtan. Ett sista slag för kärlek. Ett sista för alla ideal som kommer att gå sönder.
Skål min vän. Skål.

Av Viktorija Heiskanen 03 nov 2002 09:21