Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Väderspänningar

Hyllning till egot.

Om jag igen börjar prata om väder blir vår diskussion inte lång. Det vet jag. Det är inte meningen att du ska behöva uthärda mitt pratande i all evighet. Att jag av alla ämnen väljer tala om väder... redan nu ser jag hur din blick far upp i taket. Ögonen rullar på ett underligt sätt, det gör de alltid när vältaligheten tar slut. Du sitter bekvämt och lutar dig bakåt i stolen vid frukostbordet. Du njuter av att få vara ifred och läsa morgontidningen. Men här kommer jag in. Så fort du märker mig bildas djupa rynkor på din panna. Du ser så upptagen ut, du vill inte bli störd. Jag förstår att du inte heller vill höra mig prata.

Det kan jag faktiskt begripa. Jag menar vem i hela världen vill redan på morgonen konfronteras med en grinig människa, särskilt om personen i fråga råkar vara ens hustru. Om jag blundar och verkligen lyssnar på rösterna som försöker göra sig hörda inom dig upptäcker jag hur en upprorisk anda ryter i dig, vardagar får räcka, ge mig en stund av ensamhet.

Jag vet min vän att du inte vill något annat än att få vara ifred och läsa din tidning, men det finns faktiskt saker som är viktigare här i livet. Jag måste få prata om väderleken. Det svider i mitt hjärta när jag sliter bort dig från tidningen. Det är inte alls trevligt att vara den personen som jämnt förstör mysiga stunder. Jag finner inte det roligt, och nu får du skratta hur mycket du vill. Jag hör ändå att din glädje är en aning förtvivlad. Det beror nämligen på det att du vet allt som händer om du vägrar medverka i min lilla iscensatta dialog. Rutin, det handlar enbart om rutin och ofrivilligt tvång att lära sig spelets regler. Jag pratar med dig, du sitter fortfarande kvar bortkommen i tidningens uppslagna sidor. Min vänliga röst börjar låta en aning otrevlig. Jag är irriterad på dig. Jag avskyr alla dessa tidiga morgnar. Jag hatar äckliga frukostsmörgåsar som jag själv måste bre. Fast det kan jag uthärda.

Du har förmodligen ingen aning om vilken irritationskälla jag helst vill undvika. Innan jag öppnar dörren till köket vet jag att människans orörliga figur vid köksbordet blir det första jag ser. Denna kropp utstrålar försvinnande trötthet. Du sitter där, bläddrar i din tidning, sörplar svart morgonkaffe och visslar. Den melodin har jag hört tusentals gånger. Du sitter där helt avspänt och struntar i disken som omger dig.

Jag vet inte om du låtsas om att ingenting annat angår dig. Jag vet att du varken ser eller hör hur jag med en smäll stänger dörren. Jag vill inte längre diskutera väderförhållanden med dig. Jag bryr mig faktiskt inte om dagens resa till dina föräldrar, morrar jag tyst. Jag vill kanske också börja morgonen med att läsa tidningen och jag lovar att jag kunde sitta där i timmar utan att ta hänsyn till dig. Det skulle vara helt underbart.

Men nu måste jag duscha, väcka barnen, fixa frukost, packa väskan... och diskutera väder med dig. Meteorologen har lovat snöfall. Morgonnyheterna har inte gått obemärkt förbi mig. Du sov förstås och struntade i det faktum att det eventuellt kommer att snöa idag. Du bryr dig inte om det nu heller. Du bryr dig inte alls om det. Det känns att du inte vet att det kommer att vara din familj som om en stund sätter sig i bilen.

Plötsligt hör jag mig själv skrika, jag tänker inte prata väder med dig. Du vänder dig om. Du förstår inte vad det är som händer. Jag har ingen anledning att brista ut i gråt, men det känns befriande att kunna böla medan jag upprepar att jag absolut inte vill prata med dig. I alla fall inte om väder.

Vad är det älskling, undrar du och din röst låter bekymrad. Du är så dum, tänker jag tyst, du ser verkligen dum ut.

Det är en tröstande tanke.